Predikan: Pingstdagen (MF)

Martin Fagerudd:

Jesu ande fyller församlingen

Tvåspråkig gudstjänst på De Stupades Dag

Helsinge kyrka S:t Lars 19.5.2013 kl 10

Jesus har intagit sin plats vid Guds högra sida och sänt den helig Anden. Anden har fött tron på Gud och hans son. När tron har fötts bland människor så har också kyrkan fötts. Kyrkan finns för att Jesus skall kunna hjälpa den som tror. Han hjälper på ett bra sätt. Han är nämligen hela tiden närvarande i sin församling. Dessutom hjälper han oss att tro att vi är Guds barn och att Faderns och Sonens kärlek omsluter oss alla.

Rakkaat ystävät. Vietämme Pyhän Hengen vuodattamisen helluntain juhlaa. Juhlan suomenkielinen nimi on saatu ruotsin kielen ilmauksesta helig dag eli pyhä päivä. Helluntain tapahtumat kertoo meille että Jumala on antanut pyhimmän, Pyhän Hengen lahjan ihmisille, jonka ainoastaan hän voi antaa. Siitä syntyi kristillinen seurakunta ja Kristuksen kirkko. Sen tähden Kirkko täällä Vantaalla ei ole vantaalaisten, ei ruotsinkielisten eikä suomenkieleisten, vaan Kristuksen.

Det var alldeles avgörande för hela mänskligheten att Gud utgjöt sin Ande över människorna. Före det fick endast enstaka människor, så som profeter och präster, vid särskilda tillfällen den heliga Anden när de skulle framföra Guds budskap. Det berättas också att bl.a. kung Saul dansade i exstas av Anden tillsammans med profeterna.

När vi tänker på kyrkans väsen så kan vi betrakta en intressant berättelse i GT, i 1 Mos 11. Den berättar om ett torn. Den berättar att hela jordens befolkning hade ett språk. Den hade inte bara samma språk och samma betydelse för alla ord, utan alla tänkte också på samma sätt. Växelverkan mellan människor måste ju ha varit var perfekt, eftersom man förstod varandra fullkomligt. Ett tecken på denna endräkt och detta samförstånd var, att man kom lätt överens och gjorde beslut som alla stod bakom.

Kertomus Baabelin tornista VT:ssa on vertaansa vailla koko Raamatussa. Kaikki ihmiset puhuvat samaa kieltä, heillä oli yksi mieli jolloin oli helppoa saada yksimielisyys eri hankkeiden taakse. He päättivät rakentaa itselleen kaupungin ja tornin joka ulottuu taivaaseen asti. Ensin he tekivät tiiltä ja polttivat ne koviksi. Rakennustensa tarkoitus oli saada mainetta, mutta heillä oli myös toinen strateginen tavoite: he halusivat pysyä yhtenäisenä ja välttyä joutumasta hajaannukseen ympäri maailman. Hankkeita tai tavoitteita ei voi moittia. Onhan jokaiselle kansalle tärkeää pysyä yhtenäisenä. Vastakohtana voi ajatella vaikkapa Syyrian sisällissotaa joka muuttuu yhä verisemmäksi ja mielettömämmäksi. Onhan meidänkin kansamme kokenut aikoja jolloin yhtenäisyys oli kaikkein tärkein voimavara. Sen ajan uhreja, isiämme ja veljiämme, me tänään muistamme sankarihaudoilla.

Gud ser att Babels folk har alla chanser att lyckas, de talar samma språk, de tänker på samma sätt; ingenting kommer att vara det omöjligt. Visst är det en god sak när människor är överens, att man kan tänka på samma sätt, för att inte tala om att tala samma språk.

Gud gör ett dramatiskt ingrepp i historien, han förbistrar deras språk. De talar olika språk och förstår inte varandra. Dessutom sker just de som folket mest fruktade; de blir kringspridda runt hela jorden. Tornbygget upphörde och de tappade kontakten till varandra.

Det är svårt att förstå dem som talar andra språk. Det kan det också vara, fastän man talar samma språk. Missförstånd har haft haft katastrofala följder för länder och folk. Därför kan man inte bygga sig en gemenskap bara på språklig grund eller på något liknande. Ofta leder det till att man också sätter gränser för tanke- och samvetsfriheten.

Kaupungin ja tornin rakentaminen oli muuten ihmisten ensimmäinen hanke vedenpaisumuksen jälkeen. Muuten Jumala lähetti vedenpaisumuksen ja ihmisten toimenpiteet olivat eräällä tavalla vastataoimenpiteitä, jotka kohdistuivat juuri häneen. Baabelin kansa oli unohtanut jotakin oleellista yhteisöstään. Heillä oli vahva yhteys, he halusivat rakentaa taivasten valtakunnan maan päälle, mutta ilman Jumalaa.

Berättelsen om Babels torn var först var ett präktigt exempel på endräkt. Sedan blev det ett praktexempel på misförstånd och fullständig brist på växelverkan. 
Det som sker på pingsten är att språkbarriären och språkmuren faller. Det är inte så att alla plötsligt börjar förstå främmande språk, utan de hör apostlarnas predikan på sitt eget språk. De förvånas genast över den direkta växelverkan: apostlarna talar just till mig – de talar mitt språk! De talar om Guds stora gärningar, som gäller mig; jag hör evangelium. Pingsten handlar om att Gud utgjöt sin Ande och det hade följden att växelverkan upprättades. Det är för Kristi skull som vi människor på riktigt blir de enda av alla skapade verk som samtalar med vår Skapare, som är allas vår Fader i himlen.

Helluntaina syntyi jotakin ainutlaatuista. Uusi vuorovaikutus syntyi Jumalan kanssa, mutta myös ihmisten kesken apostolien saarnan johdosta. Historiassa on niin monta kauhukertomusta vuorovaikutuksen ja kesinäisen ymmärryksen puutteesta että niitä minun on turha teille kerrata. Vuorovaikutus ja keskinäinen yhteys on ihmisille elintärkeä voimavara. Erityisesti siinä tulee ihmisten ja Jumalan yhteyden syvin olemus esille. Sen edellytyksenä ei ole että ajattelemme samalla tavalla, tai että edes puhumme samaa kieltä, vaan että Pyhä Henki täyttää seurakunnan ja todistaa että olemme Jumalan lapsia, ja että Jumalan ja hänen Poikansa rakkaus ympäröi meitä kaikkia.

Predikan: Kristi himmelsfärds dag

Martin Fagerudd:

Jesus har intagit sin plats

9.5.2013 Helsinge kyrka S:t Lars kl 10

Mark 16:14-20

Vid fester, konserter och sporttillställningar är det viktigt att få en bra plats, så att vi kan följa med diskussionen, se och höra dem som uppträder eller spelar.

Kristi himmelsfärdsdag berättar att Jesus har fått en bra plats. Han har fått den vid Guds högra sida. Det betyder att han har en bra överblick av hela den här världen, av alla sina lärjungar och alla andra med. Ingen annan har tidigare haft en sådan position som han, bara Gud.

Vi kommer ihåg att Jesu lärjungar ofta diskuterade häftigt om vem som skulle ha den bästa platsen, vem som är bäst och vem som skulle få sitta till höger och till vänster om Jesus i himmelriket. Är det viktiga frågor annars? Lätt att tycka att de är enfaldiga.

Men det handlar om frågor som vi människor ofta är intresserade av. Vem är viktigast och värdigast så att den får sitta i främsta raden? Vem är så betydande att den får sitta till höger om värden vid en fin middag? Vem är så viktig att den blir uppmärksammad vid högtidliga, stora tillställningar och fester? För människor är det viktiga frågor. Det handlar förstås om det som människan uppskattar, att få anse sig ha heder och ära, i motsats till skam och vanära.

Det är inte lätt att uppnå en sådan position att man lätt får den främsta platsen. På teater och på tävlingar måste man betala mycket. När det gäller att få en framstående plats i samhället handlar det ofta om vad man är redo att offra för den saken, men  det beror på andra människors uppfattning om en. Det är knepigt.

Det var inte ovanliga frågor heller i Jesu lärjungekrets. Jakob och Johannes, som kallades för åskans bröder för att de predikade alltid mycket kraftfullt och frimodigt, tyckte också att de var värdiga lärjungar till Jesus, så att de vid ett tillfälle frågade Jesus om de får platserna till höger och till vänster om honom i himmelriket. Det är definitivt de värdigaste platserna där.

Jesus svarade att "Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?" Med sin fråga menar Jesus att, kan ni gå igenom samma lidande och död som jag gör?

Jakob och Johannes är annars söner till Sebedaois som är ägare till en stor fiskeflotta på Galileiska sjön. De båda bröderna hade jobbat för sin far förrän de blev lärjungar till Jesus. De var vana vid det ofta hårda och farliga  jobbet. Därför var de heller inte några rädda män. De svarar direkt ja på Jesu fråga. Jesus säger att de kommer att dela hans lidande och död.

Vi vet att flera av apostlarnas led martyrdöden, åtminstone Jakob, vilket vittnar att de var män för sina ord. De höll ut i tro till det sista. De har nog utan vidare förtjänat en framträdande plats i himmelriket.

Det är bra att Jesus intagit sin plats som hör till honom, brevid Gud på hans högra sida. Varför Jesus sitter på Guds högra sida berättar Apostlagärningarna om. Det berodde på att Gud upphöjde Jesus med sin högra hand till sitt rike. Guds högra hand är symbolen för styrka och makt. Det är just den platsen som Jesus har, all makt i himmelen och på jorden.

Eftersom Jesus intagit sin plats vid Guds högra sida, så kan han kännas lika avlägsen som Gud kan kännas. Ingen människa kan nå honom. Men faktum är att han lever. Han lever och han har intagit sin plats för att han skall kunna hjälpa oss alla. Han hjälper oss på ett bra sätt. För det första är han hela tiden närvarande i sin församling. Det är en bra sak, för församlingen här i Vanda, är inte vandabornas, den är inte svenskspråkigas, inte heller finskspråkigas, utan Kristi församling. 

Eftersom det är Kristi församling och hans högmässa som vi firar, så sköter han den på det sätt som han alltid gjort. Han har skänkt oss sin ande så att vi kan tro att vi är Guds barn och så att vi kan tro att Faderns och Sonens kärlek omsluter oss alla. Han tjänar oss med sitt ord och sina sakrament så att vi får näring för vår tro, att vi kan leva som kristna. Det är hans gåva till sin församling och varje dag får vi använda oss av de gåvorna.

Predikan: 5 söndagen efter påsk (MF)

Martin Fagerudd:

Samtal med Gud

5.5.2013 kl. 10 och kl 12

Helsinge kyrka S:t Lars & St Martins kapell (Vanda)

Joh. 16:23-33

Jesus inte bara ber ofta, utan han är också församlingens största förbedjare och bönelärare. Jesu betonar i sin böneundervisning idag den personliga bönen. Utgångspunkten är god när Jesus lovar att "Vad ni ber om i mitt namn, det skall han ge er...Be, och ni skall få." Samma lovar Jesus i Bergspredikan där han betonar att vi inte skall ge upp i bönen. Men visst upplever vi ibland att vi inte får vad vi ber om.

Jesus påminner särskilt i Bergspredikan att det viktiga är hur vi ber. Bönen är inte heller något magiskt, med vilken vi försöker påverka Gud t.ex. med många ord. Både på Jesu tid och nu vet vi, att många lever i ångest för liv och utkomst. Jesus berättar i anslutning till det en liknelse om en som i brist på bröd går till sin vän mitt i natten. En begäran i en sådan situation är mycket enträgen. Bibeln visar på många andra ställen, att bönen är en verklig kamp, när man går in i den.

Jesus säger inte någonsin, att Gud inte svarar för att vi inte ber rätt. Gud ställer inga villkor för vår bön. Han säger att vi är hans barn. Skulle han inte svara sina barn! Jesus säger till sina samtida som är föräldrar, att ni ger ju det som era barn ber er om.

I bönen Fader vår kommer det centrala om bönens väsen fram. I den första bönen i Fader vår samtalar bedjaren med sin himmelske Far och finns inför honom. Av alla skapade är människan den enda som samtalar med sin Skapare.Bönen Fader vår innehåller sammanlagt sju enskilda böneämnen och berättar att bedjaren och Gud, finns ansikte mot ansikte i bönen. I högmässan är de båda Gud och församlingen.

De tre första bönerna i Fader vår är i du-form. I dem nämner vi det som Gud ensam har makt över. Det berättar om skillnaden mellan människan och Gud. Gud kan förstås kännas väldigt fjärran, att det kan vara svårt att tro att man kan nå honom.

Jesus försäkrar i bönen Fader vår att Gud är vår himmelske Far, som hör oss. Det betyder, att han är både nära oss och vill höra vår bön, eftersom han vill att alla människogenerationer lever till hans ära, så att hans namn blir helgat bland alla folk. Att Guds namn är heligt är självklart, men vi ber att också vi skall hålla det heligt. Den sista du-bönen, sammafattar därför syftet med alla våra böner, att Guds vilja sker. Visst sker Guds vilja alltid, men vi ber att den också skall ske bland oss.

De fyra sista bönerna i Fader vår är i vi-form. Med dem uttrycker vi vad vi behöver av dagligt bröd och syndernas förlåtelse. I dem kommer också grunden för vår tro på Gud fram, att han är Skaparen som tar hand om oss. Syndernas förlåtelse har sin grund i evangeliet. Genom det han har kallat oss alla till gemenskap med sig. I de sista två bönerna ber vi att Gud skall bevara oss i den yttersta tidens frestelser och ondska. 
Det är också viktigt att församlingen är överens om vad den ber. Det brukar församlingen uttrycka med sitt ”Amen” efter varje bön som betyder sannerligen, det skall ske. Bönen Fader vår är den bästa bönen, den är alla böners bön. Den har Jesus själv lärt oss och den är vi alla överens om.

Det finns annars ett drag i Jesu böneundervisning som inte kan spåras hos någon annan bönelärare. Jesus lär att Gud hör vår bön, men det gör nog också alla andra bönelärare. Jesus är den förste och den ende böneläraren som säger i sin böneundervisning: Gud kommer alldeles säkert att svara på din bön. Det speciella draget i Jesu böneundervisningen är att han är utomordentligt optimistisk och så orubblig i sin tillit till vår himmelske Far, att han säger att Gud svarar dig garanterat.

Jesus uppmanar att vi ska be avskilt eftersom Gud ser och hör. Gud hör och svarar fastän vi inte skulle veta hur och vad vi skall be. Bönen är ditt samtal med Gud och han känner till varje ord, förrän du nämnt det.

Med sin unika tillit till Gud, både uppmuntrar Jesus oss att be och fungerar som ett exempel. Han visar också hurudan tron på Gud kan vara när den är som bäst. Det är gott att veta att det finns någon som alltid är nära, som alltid hör och som alltid kan svara fastän ingen människa skulle kunna det. Gud kan, alltid.

Predikan: 4 söndagen efter påsk (MF)

Martin Fagerudd

Församlingen är inte ensam

Helsinge kyrka S:t Lars 28.4.2013 kl. 10

Evangelium: Joh. 16:5-15

När Jesus talar till sina lärjungar är församlingen den röda tråden genom hela talet. Det är egentligen en bra utgångspunkt, för idag uppmärksammar vi församlingen här i Vanda. Visst håller vi hela tiden framme både Gud och Jesus. Så skall ju en församling göra. När man framhåller grunden för tron så blickar vi framåt. Men jag tror att ingen tar illa upp för att vi blickar också litet bakåt idag.

Församlingen vi uppmärksammar är Helsinge församling som vår församling hette tidigare. Samtidigt minns vi dess långvarige herde Otto Weckström. Förutom att Vanda svenska församling får ta emot Otto Weckströms porträtt, som skall hängas upp i Prostgården där Otto med familj bodde flere årtionden, så får vi också här i högmässan tänka litet på det förgågna under Ottos tid.

Otto Wecktröm trädde i tjänst i oktober 1922 och fungerade som kyrkoherde ända till och med 1 maj 1963. Onsdagen den 1 maj är det 50 år sedan Otto var sista dagen i tjänst. Den 2 maj gick han i pension från Vanda svenska församling och litet på 40 år sedan han gick ur tiden.

Så som alla vet var det kännetecknande för honom att han kände alla i den dåvarande Helsinge församling och alla kände honom. Många kommer fortfarande ihåg honom. När han arbetade var han redan en legend och han är det fortfarande, så sade en finsk kollega till mig nyligen här i den kyrkliga samfälligheten. Vi håller säkert alla med.

Förutom att Otto kände alla och alla kände Otto, så ville alla helsingebor att han skulle vara med på deras familjehögtider, men Otto hade också ett annat tydligt drag. Det var hans sätt att arbeta. Jag höll ett tal för gemensamma kyrkofullmäktige i vilket jag karaktäriserade församlingens väsen under Ottos tid.

Otto skötte sin tjänst genom att ofta besöka sina församlingsbors hem. Den tiden hörde också de privata hemmen till det offentliga rummet. Helsingebornas församlingsidentitet grundade sig just på kontakten till Otto. Hans nätverk fungerade och tack vare det hade han inflytande på sitt jobb och i sin församling. Han var före sin tid i den bemärkelsen att han jobbade som kyrkan borde jobba och som den alltid borde ha jobbat. Det är den röda tråden i Ottos arbete i hans församling för över femtio år sedan.

När jag sade att församlingen är den röda tråden i Jesu avskedstal, så är det inte av en händelse. Den bakomliggande tanken är ju, att fastän han är borta, kommer han ändå inte bara att besöka, utan att vara närvarande i sin församling.

Det är roligt med besök men nuförtiden måste den jäktade människan med kalender i handen komma överens om besök. Jesus har ju ingen kalender. Det beror på att han definierar sig som a och o eller alfa och omega eller begynnelsen och slutet. Det betyder att mellan dessa parametrar, begynnelsen och slutet, finns vi och Jesus. Att han alltid är närvarande fastän han inte syns berättar han om idag.

Det väsentliga är att han är närvarande i sin församling. Han  finns till för oss, eftersom vi inte klarar av allt. Församlingen är inte grundad av människor. Ännu mindre klarar vi av oss själva att tro och lita på Gud och Jesus. Till det behöver vi inte bara besök utan ständig närvaro av Gud och Jesus. Därför säger Jesus att Faderns och Sonens kärlek omsluter församlingen. Och inte bara det, Faderns och Sonens Ande fyller församlingen. Det är en bra närvaro. Sånt klarar bara vår himmelske Far av. Idag berättar Faderns och Sonens och den heliga Andens närvaro om ”…. synd, rättfärdighet och dom”.

Vi är vana vid att tänka att domen sker på den yttersta dagen. Men Jesus menar idag att domen sker redan då när Jesus sänt Anden. Därför menar Jesus att det redan idag är den yttersta dagen, eftersom Andens närvaro fyller församlingen.

Synden och rättfärdigheten är ett motsatspar, och vi har lärt oss att synden skiljer oss från Gud. Syndens yttersta konsekvens är otron. Då är det rättfärdigheten som förenar oss med Gud. Det är just Anden som påminner oss om Jesu gärningar. För att vi inte skall vara osäkra på tron och församlingen, så påminner den också att djävulen är dömd. Det finns inget som kan motstå Gud och Jesus.

Fastän Jesus lägger en stor vikt på Anden, så betyder det ändå inte, att Andens dom är definitiv. Församlingen lever fortfarande kvar i det ofullkomliga livet. Jesus lämnar dörren öppen för Guds rike, tills hans rike övertar makten. Det är förstås bra, för annars kunde ju människor dömas redan här, vilket Jesus anser att är omöjligt.

Idag får vi vara glada över att Otto Weckström fick tjäna den här församlingen. Det bar med sig välsignelse, så att Gud har låtit hans arbete bära frukt långt efter att han lämnat både sin tjänst och det här livet. Vi får fortsättningsvis vara glada över den här församlingsgemenskapen. Den påminner att vi fortfarande har gemenskap med Fadern och Sonen och den heliga Anden. Gud är inte bara här på besök utan ständigt närvarande så att vi kan tro och hoppas, älska, be och arbeta.