09 december 2014

Predikan / Saarna: Självständighetsdagen - Itsenäisyyspäivä

Niko Huttunen, dos.
6.12.2014 kl./ klo 10
Pyhän Laurin kirkko, Vantaa - Helsinge kyrka S:t Lars, Vanda
Itsenäisyyspäivän raamatunteksti on Roomalaiskirjeen luvussa 12. Självständighetsdagens bibeltext står i Romarbrevets kapitel 12: 
Jos on mahdollista ja jos teistä riippuu, eläkää rauhassa kaikkien kanssa. (Room. 12:18)
Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. (Rom. 12:18)
YLE uutisoi noin puolitoista viikkoa sitten, että yläkoululaiset ilmaisevat historian tunneilla yhä useammin huoltaan sotilaallisesta uhasta. Tieto Mainilan laukauksista tuntuu ahdistavan ajankohtaiselta. Eräs opettaja kertoo: ”Oppilaat ovat huolissaan siitä, miten meidän käy jos Venäjä hyökkää ja miten nopeasti Suomi voitaisiin vallata. Minä muistutan heille, että meillä on hyvät välit Venäjään, enkä näe syytä siihen, miksi se muuttuisi.” Opettaja on oikeassa sikäli, että mitään välitöntä uhkaa ei ole näköpiirissä. Silti vastaus vaikuttaa väistelevältä. Ihan normaalia ei ole esimerkiksi se, että Puolustusvoimat sijoitti Hornet-hävittäjiä Helsinki-Vantaan lentokentälle. Se rauha, johon Paavali kehottaa meitä, on asteen kauempana kuin viime itsenäisyyspäivänä.
Efter Sovjetunionens nedgång ansåg många sakkunniga att Europa eller även att hela världen har övergått från maktpolitik till en fredlig balans där relationerna baserar sig på dialoger och fördrag. Så tänkte till exempel amerikanska professorn Francis Fukuyama som publicerade sin inflytelserika bok Historiens slut och den sista människa år 1992. Fukuyama påstod att den liberala demokratin har slutgiltigt överträffat andra ideologier. Därför är de stora idéstriderna och konflikterna över. Den militanta islamens och terrorismens uppgång bevisade snart att Fukuyama och hans idévänner hade fel, men i Europa kunde vi falla i fredssömn efter Jugoslaviens upplösningskrig. Dessa krig ansågs vara följdsjukdomar av det förflutna som bara borde helas på vägen till den beständiga freden.
Nu har vi vaknat igen till den kalla världen, och det påminner oss på ett obehagligt sätt om det kalla kriget som vi redan drömde att vara borta. Men det var ju en dröm. I själva verket fanns maktpolitiken närvarade hela tiden. Efter Sovjetunionens nedgång nådde Förenta Staterna hegemoni i världspolitiken. Dess armé var övermäktig i jämförelse med alla andra arméer. Vi hade en så kallad hegemonisk fred, Pax Americana som väl kan jämföras med Pax Romana. En hegemonisk fred baserar sig på militär makt, den må bestå av amerikanska regementen eller romerska legioner. Militär makt kräver ekonomiska resurser och i detta avseende har Förenta Staterna försvagats under senare åren. Under samma tid har Ryssland investerat i sin armé. Vi är vid dörren till ett nytt och mera obalanserat Europa. Paulus uppmaning att hålla fred är mera aktuell än under de förra två decennierna.
Kiristynyt poliittinen tilanne näkyy myös kirkkojen välisissä suhteissa. Syyskuun alussa oli määrä pitää Venäjän ortodoksisen kirkon ja meidän kirkkomme väliset ekumeeniset neuvottelut Moskovassa. Valmistelut olivat jo pitkällä, kun kesäkuumilla venäläiset yllättäen asettivat ehdoksi yhteisen asiakirjan allekirjoittamisen. Lopulta kävi ilmi, ettei Venäjän ortodoksinen kirkko halunnutkaan käydä neuvotteluita. Syyksi ilmoitettiin Suomen piispojen ohje parisuhteen rekisteröineiden kanssa pidettävästä rukouksesta. Siinä ei näet tuomita homoseksuaalisuutta synniksi. Ohje on kuitenkin annettu jo vuonna 2011 eikä siis tullut venäläisten tietoon vasta kesällä. Kaikesta päätellen taustalla on muut syyt, ilmeisesti yleispoliittiset.
Ortodoksinen usko on noussut Venäjällä tärkeäksi osaksi Vladimir Putinin politiikkaa. Krimin valtauksen jälkeen Putin muisti puheessaan mainita, että hänen kristinuskoon kääntynyt kaimansa Pyhä Vladimir sai kasteensa Krimillä vuonna 988. Putin totesi kasteen uskonnollis-poliittisen merkityksen erittäin selvästi. Se – näin sanoi Putin – ”määritteli Venäjän, Ukrainan ja Valko-Venäjän kansoja yhdistävän kulttuurin, arvojen ja sivilisaation lähtökohdat.” Tähän kuvaan sopii erinomaisesti se, että Venäjän ortodoksisen kirkon johtaja Kirill kantaa arvonimeä Moskovan ja koko Venäjän patriarkka. Huomattava osa hänen alaisistaan seurakunnista sijaitsee juuri Ukrainassa ja Valko-Venäjällä, mutta myös muualla, esimerkiksi Baltiassa.
Säännölliset neuvottelut Venäjän ortodoksisen kirkon kanssa aloitettiin vuonna 1970. Tarkan valvonnankin alla ne muodostuivat venäläisille ikkunaksi länteen. Käsittääkseni Paavalin ohje ”Eläkää rauhassa kaikkien kanssa” toteutui muutenkin kuin vain rauhanpropagandana. Tämä yhteistyö onnistui keskellä kylmää sotaa, mutta nyt kirkkojen suhteet ovat kylmenneet. Vuorovaikutus on kuitenkin aina kahden kauppa. Paavali on vain realisti, kun hän varustaa kehotuksen rauhasta sanoilla: ”Jos se on mahdollista ja teistä riippuu.” Koskaan ei riipu vain meistä.
Fukuyamas fredsvision baserade sig på Georg Wilhelm Friedrich Hegels filosofi. Enligt Hegel utvecklas kulturen, civilisationen och även hela världshistorian genom konflikter: en tes kolliderar med en antites och denna konflikt resulterar i en syntes, något nytt sammanställd av tesen och antitesen. Syntesen blir en ny tes som kolliderar igen med en ny antites för att föda en ny syntes. En kedja av konflikter upphör i en viss tidpunkt som är historiens slut. Då har allt blivit färdigt liksom Fukuyama trodde. Men han hade fel. Han hade inte fel bara på den internationella nivån, utan också på den nationella nivån. I alla västerländska medier syns samhälleliga diskussioner som en oavbruten kedja av idékonflikter. Detta passar ihop med Hegels filosofi. Hegel trodde, att utan konflikter sker ingen utveckling. Debatt och polemik är bara en form av konflikt: Ordet ”debatt” betyder ursprungligen ”strida” eller ”misshandla”, och ”polemik” kommer från det grekiska ordet πόλεμος, krig.
Men man kan också se debatter och polemik som mindre välsignande. Jubileumsfonden för Finlands självständighet (SITRA) publicerade förra september i en forskning av Yves Doz och Mikko Kosonen. Forskningen påstår att försvaret av tillvunna intressen i debatter leder till stagnation. I stället för en samhällelig debatt rekommenderar forskningen dialog på högsta nivå, en dialog som bidrar till ömsesidig förståelse och kollektiv förpliktelse. Utveckling kan ske även utan konflikt, påstår forskningen. Om vi håller fred med alla människor – liksom Paulus krävde – kan vi ändå vara på väg mot utveckling.
Kun Paavali puhuu rauhasta, hän tarkoittaa nimenomaan rauhaa ulkopuolisten kanssa. Pieni kristittyjen ryhmä isossa Rooman valtakunnassa saattoi toimia vain sikäli, kun suhteet ulkopuolisiin olivat kunnossa. Ennen kehotustaan rauhaan Paavali nostaa esiin kristittyjen keskinäiset suhteet. Hän kuvailee näitä suhteita keskinäisenä arvostuksena ja koston välttämisenä (Room. 12:16-17). Kristittyjen keskinäinen yhtenäisyys on ikään kuin ennakkoehto rauhan säilyttämiselle myös suhteessa ulkopuolisiin.
Suomessa itsenäistymisvaiheiden traagiset muistot johtivat pitkän aikaa sellaiseen sisäpolitiikkaan, jossa yhtenäisyyttä pyrittiin kaikin tavoin luomaan ja varjelemaan: 1920-luvun sovintopolitiikka, Mäntsälän kapinan kukistaminen ja huippuna talvisodan yksimielisyys. Sodan jälkeen laitavasemmistoa suitsittiin ja lopulta edettiin konsensuspolitiikan aikaan. Tätä politiikkaa ei enää ihannoida kuin rajatuissa piireissä. Polarisaatio on pääsemässä valloilleen ikään kuin jokin päivittäin ”yhteiskunnallisena keskusteluna” tarjoiltu polemiikki johtaisi edistykseen. Kuka takaa, että viikko viikon perään toistuvat TV-debatit, loputtomat kolumnit ja kärjekkääksi muotoillut uutiset vievät asioita eteenpäin internetin keskustelupalstoista puhumattakaan?
Tragikoomisella tavalla tilamme näkyi hiljattain eduskunnassa tehdyssä avioliittopäätöksessä ja nyt sen jälkipyykissä. Oliko tarpeen kärjistää keskustelua siihen pisteeseen, varsinkin kun se jättää varjoonsa suomalaisen yhteiskunnan kannalta paljon vaikeampia asioita: turvallisuustilanne, talouden alamäki ja globaalissa mitassa ympäristöongelmat. Eikä tarvitse olla profeetta arvatakseen, että avioliittokeskustelu aukeaa uudestaan myös kirkossa ja vielä paljon aiempaa repivämpänä.
Kansankirkko on yhteiskuntamme peili. Uskonto on ihmisille siinä määrin sensitiivinen asia, että se tuo herkemmin esiin meidän tilamme. Eikä nyt näytä hyvältä. Huolestuttavinta tässä kaikessa on heikko sitoutumisen aste. Kun asiat eivät etene oman mielen mukaan, halutaan eristäytyä. Epäilen, että moni eroaisi valtiostakin, jos se vain voisi tapahtua muutamalla klikkauksella. Onko tämä enää se maa, joka yksimielisesti puolusti itsenäisyyttään? Koululaiset kysyvät, miten meidän kävisi, jos maahamme hyökättäisiin. Olisiko aika ottaa tämä kysymys tosissaan, sillä se on meille elämän ja kuoleman asia.
Paulus var inte en idealist som trodde på en obesvärad fred. Han var en realist som kände den romerska maktpolitiken. Litet efter sina ord om fred, talar han om överhöghet. Man måste lyda överhögheten – liksom han öppet säger – i fruktan av överhöghets svärd. Paulus hör här samman med antikens människor som trodde på den starkares lag: ”Må det som är starkare alltid kuva det som är svagare” (Epiktetos, Utläggningar 1.29.13). Att hålla fred, sker inte nödvändigtvis mellan jämställda parter. Enligt Aristoteles är det viktigt att veta vilka möjligen kan bli statens fiender så att man kan – och nu använder han samma ord som Paulus (εἰρηνεύω) – ”hålla fred med den som är starkare” (Retoriken 1359b39).
Paulus politiska realism är mycket viktigt för ett så litet land som Finland. Vi måste alltid minnas våra begränsningar i större länders maktspel som ofta är allt annat än osjälvisk. Johann Vilhelm Snellman uttryckte det så här: ”Hvarje nation är och måste vara egoistisk, arbeta blott för sitt eget bestånd. För henne finnes ingen annan bestämmelse än den, att höja sig öfver andra nationer och leda mensklighetens verldshistoriska utveckling. Ingen nation åter kan godvilligt underkasta sig en sådan ledning, och kriget måste derföre afgöra.” Och Topelius skrev: ”Denna allas sjelfviskhet gentemot sina likar, är en ständig drifkraft, som för folk, individer och mensklighet framåt.”
Snellmans och Topelius äckelrealistisk syn på allas själviskhet innehåller en viss sanning, speciellt i internationell politik. Det betyder att inget annat land bryr sig om vad som gagnar oss. Snellman uttryckte denna realism på det klassiska sättet, när han sade: ”Det är detta jag, om jag det förmådde, ville inskärpa outplå[n]ligt i mina landsmäns öfvertygelse: att en nation bör lita endast på sig själf. En sådan öfvertygelse innebär, att en nation icke skall begära och eftersträva något annat, än hvad dess makt räcker till att vinna och bibehålla.” Men vilken makt har vi i mitten av stormakternas spel? Snellman påpekar att ”våldet icke styrer verlden” och Topelius instämde. Antalet av män och en effektiv utrustning är bara materiella fakta. Krigskonsten är ändå alltid beroende också på sådana immateriella fakta som vilja. Om allt berodde på materiella fakta, hur skulle då vårt lilla land kunna existera? Och där viljan finns, där finns också möjligheten att vilja hålla fred.
Niin, mitä me vastaamme koululaisille, jotka kysyvät, kuinka meidän käy ja kuinka nopeasti maamme voitaisiin vallata? Huomatkaa, että he eivät kysy, voidaanko maatamme vallata vaan kuinka nopeasti se tapahtuisi. Sanoisin, että he ovat realisteja. Maamme on pieni ja suurvalta voi sen valloittaa. Ainoa rauhoittava, mutta realistinen vastaus kysymykseen ”Kuinka kauan valloittaminen kestäisi” on tämä: se kestäisi liian kauan. Suurvaltakin laskee panos-tuotos -mittarein. Tämän vastauksen takana täytyy kuitenkin olla riittävä puolustuskyky. Se edellyttää kansaltamme riittävää yhtenäisyyttä, maanpuolustustahtoa ja materiaalista valmiutta.
Kun puolustuskyky on kunnossa, hyökkääjä huomaa valloittamisen hinnan liian korkeaksi ja jättää meidät rauhaan. Tämä on merkillinen paradoksi, jonka vanha, alkuperältään tuntematon latinankielinen sananlaskukin tuntee: si vis pacem, para bellum, ”Jos tahdot rauhaa, valmistaudu sotaan”. Paavali ei varmaankaan ajatellut, että suuressa Rooman valtakunnassa piskuisen kristittyjen joukon olisi tullut varustautua asein. Meidän asemamme on kuitenkin toinen. Toteuttaaksemme hänen kehotustaan rauhan säilyttämiseen, meidän on paitsi oltava kanssakäymisissä naapuriemme kanssa, myös pidettävä kunnossa puolustuskykyä.
On syvästi lohduttavaa huomata, että jo Raamatussa tunnetaan meidän tilanteemme. On syvästi lohdullista huomata, että Raamattu tarjoaa meille täysin realistista opetusta siitä, miten pienet elävät suurten keskellä. Jumala tuntee meidän tilanteemme, mutta uskallammeko itse tuntea sen vai pakenemmeko päivänpoliittiseen kuohuntaan? Ettekö kuule, mitä teille sanotaan: ”Jos on mahdollista ja jos teistä riippuu, eläkää rauhassa kaikkien kanssa.”

20 november 2014

Predikan: Uppbrottets söndag (MF)

Martin Fagerudd
Försov dig inte!
16.11.2014 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Mark. 13:33-37
Försov dig inte! Du har säkert hört det här. Det var säkert din mamma eller din pappa som kom för att väcka dig. Jag har hört det många gånger. Inte bara i min ungdom. Morgnar har alltid varit tunga för mig, eftersom jag vaknar så långsamt. Och jag vet att min mamma hade jättejobbigt att få mig iväg till skolan och till studierna. Men mamma var alltid envis och hon väckte mig alltid så vänligt och att jag bara måste stiga upp. Och så var ju kaffet färdigt. I dag skulle vi också börja väldigt tidigt här, redan halv tio. Det kan vara kämpigt ibland.
Nu är det inte bättre än att Jesus säger också idag Håll dig vaken! Somna nu inte om! För snart börjar det hända! Så sa han åt sina lärjungar i trädgården där han bad sin sista bön. Men Petrus, Jakob och Johannes drog långa timmerstockar. De orkade inte hålla sig vakna fastän Jesus, som är deras lärare, Mästare och som lärt dem allt om Gud, var ängslig inför sitt lidande som han visste att skulle komma. Jag tror att om lärjungarna skulle verkligen ha fattat det, vilket de inte gjorde då, hade nog handlat på ett annat sätt. Men lärjungarna såg inte så långt fastän allt började hända redan följande morgon efter Jesu sista bön.
Men idag talar Jesus inte om sin sista stund, utan om tidens sista stund. Han menar att eftersom allt har en början, som började med Guds skapelse, så har allt också ett slut, när han kommer tillbaka. Det igen betyder inte att allt slutar med en katastrof. Nej. Jesus säger Jag gör allting nytt.
Ibland behöver man något nytt, ett par skor, en ny rock eller en mössa när det blir kallare. Förresten är alltid roligt med nytt. När man fått det nya så märker man, att det är så mycket bättre än det gamla som ofta är slitet och inte håller mera.
Så är det med Guds rike, som Jesus säger, att skall göra allting nytt. Det nya måste vara så mycket bättre för att den gamla världen har blivit gammalt och sliten i vår hand.
Det är bara så, att vi kan inte gå i butiken för att titta på förhand, på samma sätt som vi gör när vi vill skaffar oss en ny mössa istället för den gamla vi har. Vi har aldrig sett Guds rike och vi har aldrig hört hur det är. Annat än förstås vad Jesus berättar.
Det Jesus berättar om Guds rike har han endast kunna förklara med liknelser. Han säger ju, med Guds rike är det som när en kvinna gör en bröddeg, eller med Guds rike är det som när en man finner en pärla i en åker.
Det kan kännas tufft och säkert frustrerande att vänta på något man inte känner till. Det kan vara svårt att ens vara nyfiken på det. Därför kan det kännas onödigt att vaka och vänta. Jesus menar inte att man inte skall sova, och vara sömnlös och orolig hela tiden. Han menar bara att sov men stig i tid opp.
Att stiga tidigt opp är inte det enda tuffa som en ung människa måste vara med om. Visst är det viktigt att stiga upp i tid, men lika viktigt är det också att gå lägga sig i tid. Människan behöver få vila tillräckligt. Vi är skapta på det viset att egentligen så är det just vårt huvud som behöver mest vila. Vår kroppåterhämtarsig efter arbete. Det är inte bra att vaka och äännu mindre bra är att unga människor vakar. Huvudet hålls inte klart utan vila. Särskilt är det viktigt att hålla huvudet klart när det gäller tro.
Kära konfirmander. Det är er personliga tro som ni bekänner idag, liksom vi alla andra. Nu är tron ingen prestation, inget som vi måste utföra, för att få den. Den är en gåva, som vi får just för att vi är dem vi är. Tron Gud skänker oss, är inte en massa krav. Tron är tillit till Gud. Det är just den som öppnar sig och mognar för dig under tidens gång när du lever med den.
Det är inressant att få växa på det viset. Hoppas du får vara med om många sådana aha-upplevelser hurudan Gud är och hur han jobbar här i världen, och framför allt hur han tar hand om dig. Sov väl, så orkar du. För idag så säger Jesus Stig sedan upp i tid så ni inte missar någonting!

Predikan: Reformationsdagen (MF)

Martin Fagerudd
Hur syns trons grund i Jonatecknet?
9.11.2014 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Matt. 16:1-4

Idag minns vi reformationen. När vi tänker på den så fäster vi oss vid det som är grunden för vår tro. De som reformerade kyrkan då tyckte att den viktigaste frågan som uttrycker trons grund för varje människa är Duger jag åt Gud?
När jag var ung så tyckte jag att den viktigaste frågan var Finns Gud? Jag har nog fått svar på frågan och det har jag berättat åt församlingen. Gud svarade ju redan åt Mose Jag är den som är. Jag tror inte att frågor som Finns Gud? eller Vem är Gud? har försvunnit ur tiden. Säkert kan det finnas någon också som frågar Duger jag åt Gud? Alla dessa frågor finns kvar och väcks återigen av alla nya generationer som kommer upp i denna Guds värld. Det här är den enda världen, så vitt jag vet, i den här världen som man ställer sådana frågor. Det är bra att man kan göra det här.
När fariseerna och saddukeerna ber Jesus visa tecken från himlen, så menar de just att Jesus skall bevisa att han är Guds son och att Gud finns. Jesus svarar dem att det enda tecken de får är Jonatecknet.
Jona är egentligen den enda av alla profeter som fick en verkligt positiv uppgift. Han ska predika omvändelse och räddning för staden Nineves invånare. Fastän Jona får ett så bra uppdrag så försöker han smita undan det och tror att han genom att resa långt bort kommer utom räckhåll för Gud.
Jona går ombord på ett Tarshish-skepp och reser till Sardinien eftersom han tror att Gud inte räcks dit ända. Men han blir överraskad när han förstår att han är orsak till den hårda stormen. Han förstår att Gud har nått honom. Därför ber Jona de andra ombord att kasta honom överbord så att alla andra räddas.
Samtidigt blir också han räddad. Nu förstår han också att han inte kommer undan sin uppgift. Gud lämnar inte Jona i fred förrän Jona slutfört uppdraget. Resultatet blir för honom rentav en besvikelse. Nineve gör bättring och räddas. Han hade satt sig ned på lämpligt avstånd för att betrakta Nineves undergång. Jona var en dålig spåman men en bra profet.
Jonas gjorde annars inget märkvärdigt i Nineve. Han endast predikade. Det är det som Jesus menar med Jonatecknet. Och det är det enda tecken som han lovar dem som kräver tecken av Gud. Människorna i Nineve lärde sig av Jonas predikan. De tog Jonas predikan på allvar. Människorna lärde sig att att de var viktiga åt Gud eftersom han sände dem en profet för att rädda dem. Och han räddade dem på riktigt.
Ni alla duger åt Gud och därför har Gud räddat er. Ni är ju här för Jesu skull, som vi alla vet att Gud lät lida och dö, för våra synders skull och som Gud uppväckte från de döda för att Gud skall uppväcka oss från de döda.
Att finnas till på samma sätt som Gud betyder att vi får finnas till på samma sätt som Jesus som var den första som fick livet som inte dör.
Därför är också församlingsgemenskapen så viktig. Det är den här gemenskapen som ger var och en det som ingen kan ensam nå eller sträva efter. Det är här i församlingen som Gud försäkrar oss att vi är inneslutna i hans nåd, frid och kärlek. Det är det som var reformatorernas enda syfte med sitt arbete, att hjälpa människor till räddning, och inte att ställa hinder för dem.
Vi är innesluta i Guds gemenskap på rätt grund, i tron på Jesus Kristus, som ger var och en en säkerhet, som ingen kan ta ifrån oss. Sådan Gud är, sådan är också tron.

26 oktober 2014

Predikan: 20 söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd
Att tro är att se och att lita på
26.10.2014 kl. 10
Helsinge kyrka St Lars
Evangelium: Joh. 9:24-38

Att tro är ett bra ord. Det kan betyda att tro att något finns som man inte känner till. Det kunde t.ex. handla om att tro på utomjordiskt liv. Det kan handla om att man tror på sin bäste vän, vilket betyder att man litar på sin vän.
Idag tänker vi både på tro och otro. Orden är släkt med varandra, fastän de handlar om vitt skilda saker. De är båda ställningstaganden. Man tar ställning för något man tror på och man tar ställning emot något man inte tror på. Otro är inte motsatsen till tro utan likgiltighet.
Johannes evangelium hjälper oss i dag att förstå vad det är att tro.  Det berättar frmaöfr allt om sju under som Jesus gjorde. Undren kallas för tecken. Tecken är egentligen något mer än ett under, för att det har en särskild uppgift. Johannes berättar om syftet med alla dessa tecken, att de är nedtecknade för att den som läser evangeliet skall tro på Jesus.
När vi läser evangeliet så får vi en helt annorlunda uppfattning. Människorna, som ser Jesu tecken, får helt motstridiga känslor av dem. Det är i själva verket just tecken, som är orsaken till att Jesus döms till döden.
Idag skall vi se på det sjätte tecknet, som Jesus gör. Han botar en som varit blind sedan födelsen. Fariséerna förhör mannen som blivit botad av Jesus, eftersom de misstänkte ett brott. De hade redan en tid förföljt Jesus och försökte också hitta ett lämpligt tillfälle att döda honom. Vilket brottet är kommer inte fram, förrän Jesus talar. 
Jesu motståndare har redan tidigare retat upp sig på Jesus när han jämställer sig med Gud och kallar Gud för far. Därför försöker de förmå mannen att förneka att han skulle ha varit blind sen födelsen. Detta för att Jesu tecken inte skall kännas så stort och för att ingen skall tro på Jesus. De försöker göra Jesu tecken mindre än det är. Det är första gången Jesu motståndare använder Jesu tecken mot honom själv. Men det ger inget resultat. Kort efter när Jesus uppväcker Lasaros från de döda, så blir han ett verkligt brännande problem för dem.
Det är med Kajafas profetiska ord som de kan döma Jesus till döden, med motiveringen att det är bättre att en lider och dör, än att hela folket går under. Så förklarar Johannes orsaken till att Jesus blir dödad.
I vilket fall som helst kan den mannen se, vilken varit blind från födelsen. När han ser så tror han på Jesus. Det är ofta blinda ber om hjälp av Jesus. Jesus botar dem varje gång. Var och en av dem som varit blinda tror på Jesus när de ser honom.
Johannes talar annars aldrig om den speciella egenskapen, synen, som de flesta har när de föds. Han som var född blind hade aldrig haft inte en sådan egenskap, men nu kan han se, eftersom Jesus botat honom. Han kan nu se som han aldrig kunnat tidigare. Han har nu samma erfarenhet tillsammans med de flesta andra människor. Nu kan han jämföra sina erfarenheter av att kunna se med alla andra som kan se. Vi ser inte för att jämföra vem av oss som kan se bättre. Vi kan jämföra vad var och en ser och hur var och en upplever det.
Johannes skriver aldrig heller om tron, som om den skulle vara en egenskap hos varje människa. Det är inte en genskap den heller, eftersom ingen föds med att kunna tro. Johannes talar alltid om att tro. När vi tror, så är det något vi får, liksom den blindfödde mannen fick som han aldrig förut haft. När vi tror, så är det på samma sätt som att se. Det ger oss erfarenheter, eftersom det är en händelse. Vi kan jämföra med varandra det som vi är med om när vi tror.
När Johannes inte skriver om att vi har tro utan att vi tror, så vill att vi skall undvika den missuppfattningen, att tro är en egenskap som vi är födda med, att det är någonting universellt, som vi alla kan äga. Den är inte en egenskap hos oss, för att vi skall jämföra med varandra, vem som har starkare eller bättre tro. Att tro är något vi är med om, något som händer bara då när vi lever i växelverkan med Gud och varandra.
Johannes säger, att tro är att lita på att det Jesus lovar, håller han. Johannes menar samtidigt, att tro på Jesus är detsamma som att se Jesus sådan han verkligen är och att det är just att vara i kontakt med Gud.

05 oktober 2014

Predikan: Mikaelidagen (MF)


Martin Fagerudd
Namn som uppmanar till tro och tillit
5.10.2014 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Matt. 18:1-10

Allt som finns har ett namn. Så kommer också allt och alla ha som kommer att finnas. Gud har också ett namn. Han heter ”den som är”. Det är ju det väsentligaste kännetecknet på honom, att han finns, i motsats till mångas åsikt. Gud är den som är, och i honom har allt som finns sitt ursprung. 
I gamla tider gav man sådana namn åt sina barn, som sade något speciellt om barnet, vad man eventuellt väntade sig av barnet. Om ni söker upp, så märker ni att era namn har använts av många andra före er. Föräldrar har gett samma eller liknande namn åt sina barn, föräldrarna vill att namnen skall säga något gott om dem.
Den här dagen är tillägnad ärkeängeln Mikael. När Jesus föddes fanns där en stor himmelsk här som sjöng till Guds ära. Den här himmelska hären är förstås Guds egen krigshär och det är den som kämpar mot mörkrets makter och mot ondskan. Den här himmelska hären leds av ängeln Mikael som är änglarnas general. Mikael är också Israels beskyddare. Namnet Mikael är ett hebreiskt namn, som betyder ”Vem är som Gud”.
I dagens psalm sjöng vi också om en annan ärkeängel, Gabriel. Det namnet är också hebreiskt. Det kommer nära betydelsen en ung man. Bibeln berättar att Gabriel brukar möta människor. Hans namn kunde översättas med Gud möter. Gabriel mötte bl.a. profeten Daniel och Gabriel förklarade för Daniel vad som skulle hända. Profeten Daniels namn betyder igen ”Gud är min domare.” 
Det var Jakob, Isaks yngre son, som fick namnet Israel. Han fick namnet när han kämpade vid floden Jabbok. Då kämpade han med Gud, utan att han visste om det. Han fick namnet Israel för att han överlevde. Namnet betyder ”Gud kämpar”.
Jesus är också idag i centrum. Också hans namn har en alldeles speciell betydelse. Hans namn betyder ”Gud frälsar”. Jesus själv säger vid ett tillfälle att han såg hur djävulen kastades ner från himlen. Det är då han prisar Gud som uppenbarat hemligheten med sitt rike för alla dem som för dem som tror. Det är för dem som är som barn. Det är just till detta som lärjungarnas och Jesu samtal ansluter idag.
Lärjungarnas fråga ”Vem är den största i himmelriket?” handlar inte mera om inre stridigheter, egna fördelar och främsta positioner. Deras fråga är respektfull och för tankarna till det som människor ofta är mycket måna om nämligen sitt anseende.
I det judiska samhället på Jesu tid var man mycket mån om att ta hänsyn till människors heder, som fortfarande är en känslig sak. Människors anseende kommer tydligt fram t.ex. vid middagar hur man placerar dem vid middagsbordet, får de en plats nära värden eller långt ifrån. De som är helt utan ära och anseende och istället förkroppsligar skammen kallas för syndare, som ingen vill umgås med.
En gång märker Jesus vid en måltid hur gästerna försöker få de bästa platserna, som var avsedda för hedersgästerna. Jesus påminner att det är värden som har utsett hedersgästen.
Jesus svarar på lärjungarnas fråga genom att kalla fram ett barn och säger ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket.” Han talar inte bara om barnen, utan han utvidgar tanken genom att låta den gälla alla i hans församling ”De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.
Att göra sig själv liten, betyder att tänka och att handla som ett barn. Det betyder inte att man är ansvarslös, utan att man inte bryr om sig yttre ära och position. Man vill istället ta emot den trygghet och det skydd som bara Gud kan skänka. Jesus skapar en ny rangordning som baserar sig på tro och tillit. 
Denna tro och tillit kommer också fram i namnen som jag nämnt. Namnen Mikael, Gabriel, Israel, Daniel och Jesus berättar, att ingen är som Gud. Han möter oss och kämpar för oss. Han är vår domare men också vår frälsare. Gud kan vi lita och tro på. Han är alltid ändå mera än vi någonsin kan förstå.