05 oktober 2014

Predikan: Mikaelidagen (MF)


Martin Fagerudd
Namn som uppmanar till tro och tillit
5.10.2014 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Matt. 18:1-10

Allt som finns har ett namn. Så kommer också allt och alla ha som kommer att finnas. Gud har också ett namn. Han heter ”den som är”. Det är ju det väsentligaste kännetecknet på honom, att han finns, i motsats till mångas åsikt. Gud är den som är, och i honom har allt som finns sitt ursprung. 
I gamla tider gav man sådana namn åt sina barn, som sade något speciellt om barnet, vad man eventuellt väntade sig av barnet. Om ni söker upp, så märker ni att era namn har använts av många andra före er. Föräldrar har gett samma eller liknande namn åt sina barn, föräldrarna vill att namnen skall säga något gott om dem.
Den här dagen är tillägnad ärkeängeln Mikael. När Jesus föddes fanns där en stor himmelsk här som sjöng till Guds ära. Den här himmelska hären är förstås Guds egen krigshär och det är den som kämpar mot mörkrets makter och mot ondskan. Den här himmelska hären leds av ängeln Mikael som är änglarnas general. Mikael är också Israels beskyddare. Namnet Mikael är ett hebreiskt namn, som betyder ”Vem är som Gud”.
I dagens psalm sjöng vi också om en annan ärkeängel, Gabriel. Det namnet är också hebreiskt. Det kommer nära betydelsen en ung man. Bibeln berättar att Gabriel brukar möta människor. Hans namn kunde översättas med Gud möter. Gabriel mötte bl.a. profeten Daniel och Gabriel förklarade för Daniel vad som skulle hända. Profeten Daniels namn betyder igen ”Gud är min domare.” 
Det var Jakob, Isaks yngre son, som fick namnet Israel. Han fick namnet när han kämpade vid floden Jabbok. Då kämpade han med Gud, utan att han visste om det. Han fick namnet Israel för att han överlevde. Namnet betyder ”Gud kämpar”.
Jesus är också idag i centrum. Också hans namn har en alldeles speciell betydelse. Hans namn betyder ”Gud frälsar”. Jesus själv säger vid ett tillfälle att han såg hur djävulen kastades ner från himlen. Det är då han prisar Gud som uppenbarat hemligheten med sitt rike för alla dem som för dem som tror. Det är för dem som är som barn. Det är just till detta som lärjungarnas och Jesu samtal ansluter idag.
Lärjungarnas fråga ”Vem är den största i himmelriket?” handlar inte mera om inre stridigheter, egna fördelar och främsta positioner. Deras fråga är respektfull och för tankarna till det som människor ofta är mycket måna om nämligen sitt anseende.
I det judiska samhället på Jesu tid var man mycket mån om att ta hänsyn till människors heder, som fortfarande är en känslig sak. Människors anseende kommer tydligt fram t.ex. vid middagar hur man placerar dem vid middagsbordet, får de en plats nära värden eller långt ifrån. De som är helt utan ära och anseende och istället förkroppsligar skammen kallas för syndare, som ingen vill umgås med.
En gång märker Jesus vid en måltid hur gästerna försöker få de bästa platserna, som var avsedda för hedersgästerna. Jesus påminner att det är värden som har utsett hedersgästen.
Jesus svarar på lärjungarnas fråga genom att kalla fram ett barn och säger ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket.” Han talar inte bara om barnen, utan han utvidgar tanken genom att låta den gälla alla i hans församling ”De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.
Att göra sig själv liten, betyder att tänka och att handla som ett barn. Det betyder inte att man är ansvarslös, utan att man inte bryr om sig yttre ära och position. Man vill istället ta emot den trygghet och det skydd som bara Gud kan skänka. Jesus skapar en ny rangordning som baserar sig på tro och tillit. 
Denna tro och tillit kommer också fram i namnen som jag nämnt. Namnen Mikael, Gabriel, Israel, Daniel och Jesus berättar, att ingen är som Gud. Han möter oss och kämpar för oss. Han är vår domare men också vår frälsare. Gud kan vi lita och tro på. Han är alltid ändå mera än vi någonsin kan förstå.

16 september 2014

Predikan: 14 söndagen efter pingst


Martin Fagerudd: 
Den frivilliga nästan 
14.9.2014 kl. 10
Helsinge kyrka St Lars 
Välsignelse av frivilliga
Evangelium: Matt. 5:43-48
Idag håller Jesus sin viktigaste predikan som vi kallar för Bergspredikan. Den håller han på ett berg. Berget är platsen i GT där man möter Gud. Det gjorde Mose och flere profeter, också lärjungarna och nu många fler människor. I denna del av sin predikan talar Jesus om lagens bud.
Jesus rättar till i det här avsnittet med några ord, vad Guds ord egentligen betyder. Det som han rättar till, inleder han med orden 'Ni har hört att det blev sagt.' Det här kallas för en tes. När han sedan vill förklara hur man skall förstå det, så inleder han det med orden 'Men jag säger er.' Det här kallas för en antites. Och det här gör han sex gånger i Bergspredikan. Jesus inte bara förklarar lagens bud, utan han kommer i själva verket med någonting helt nytt.
Det sista nya Jesus vill komma med eller det sista han vill rätta till handlar om nästan och fienden. Med nästan har man alltid förstått att det betyder någon som hör till samma folk, familj eller grupp. Jesus gav vid ett tillfälle en ny insikt om vad nästan betyder. Det var med berättelsen om den barmhärtige samarier.
GT uppmanar till motstånd mot allt som upplevs som ont, gudlöst, eller mot sådant som tycks kräva outtröttlig strid. Men Jesus säger att "älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner."
När Jesus uppmanar att älska även fiender, betyder det här inte bara ett slags sinnestämning mot dem. Kärleken skall förvandlas till gärningar. De förföljda hade oftast händerna bundna, då var bönen kanske den enda aktivitet man kunde ha i en sådan situation. Det har de kristna upplevt och det upplever de förföljda fortfarande ända sen den första tiden.
Men när man ber för fienderna och för dem som förföljer så är man fullkomlig som Gud. Han låter sin godhet möta alla utan åtskillnad. Han riktar sin odelade uppmärksamhet på alla människor, oberoende hurudana de är. Gud älskar alla människor odelat. Det är på detta som vi känner Guds fullkomlighet. Varken den ogudaktige eller den gudfruktige får efter vad de förtjänar, utan alla möter Guds godhet, som vi också kallar för nåd. Därför skall vi inte se på allt det ytliga som vi definierar våra medmänniskor med, utan se bakom det och tänka, att också hon är en medmänniska, som är skapad av Gud och som också möts av Guds godhet liksom vi.
Det här hade man annars aldrig förr hört i Israel. Det var nytt. Man hade ju gott om fiender i Israel och inte har de nu heller tagit slut. Jesus vill att vi skall löna det onda med det goda. Om vi lönar det onda med det onda så är vi ju inne i en oändlig hämndspiral, som aldrig tar slut. Att löna ont med ont är också väldigt oekonomiskt. Vi slösar bara med vår tid till något, som Gud inte befallt. När vi lönar ont med ont så binder det så mycket våra krafter, att vi inte kan göra det goda, som Gud har befallt. Att göra det goda är det som Jesus kallar kärlek. Men det är inte den enda orsaken. I Bergspredikan berättar Jesus om nyckeln till att förstå vad han menar. Han säger "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." Det är lätt att förstå vad han menar.
Vi har 11 frivilliga systrar och bröder som vill tjäna sin nästa öppet och uppriktigt, utan åtskillnad. De är vår nästa, men också var och en av dem vill vara en frivillig nästa till varje medmänniska de möter. Vi välsignar dem och deras tjänst tjänst. Gud vare med er alltid.
Jesus uppmanar oss att vara lika fullkomliga som Gud, att på samma sätt helt och håller ägna oss åt medmänniskan. Fullkomlighet betyder inte att man skulle finslipa sin egen person till det yttersta. Nej, det betyder att människan överlåter sig åt Gud, så att vi odelat med vilja och känsla, kraft och själ uppmärk-sammar Gud och medmänniskan. Det är kärlek och den är alltid frivillig.
Jag skall till sist låta profeten Mika säga det, som jag sagt med många ord, kort och enkelt ”Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.” Så är det. Rätt och slätt, utan krusiduller.

10 september 2014

Predikan: 13 söndagen efter pingst


Martin Fagerudd: 
Att kunna styra rätt 
7.9.2014 
kl. 10 i Helsinge kyrka St Lars
kl. 12 St Martins kapell
Evangelium: Matt. 12:33-37
Det berättas att det stolta engelska klipperskeppet Cutty Sark en gång tappade sitt roder i en orkan i Indiska oceanen på hemvägen från Kina till England. Fartyget drev omkring planlöst i flere dygn, medan sjöarna bröt över däcket. Efter att ha drivit omkring i sex dygn fick de rodret reparerat. Arbetet lyckades och hemfärden kunde fortsätta. Ni kan säkert föreställa er lättnaden att igen ha kontroll över fartyget. Stormen hade kontroll över fartyget i sex dygn, då de under omänskligt svåra förhållanden lyckades reparera rodret. Utan roder kan man inte styra ett fartyg. Jakob skriver om hur nödvändigt det är, att kunna kontrollera fartyg med det lilla rodret, lika viktigt som att kunna kontrollera sin kropp med sin tunga, så att ingendera sätter oss på grund.
De som vet något om människan brukar säga att vi använder förnuftet till 4% men känslorna till 96%. Det är känslorna som ofta kan bli oss till ett problem, när vi låter dem styra tungan. Då säger den det vi tänker, utan att vi hinner tänka vad vi säger, förrän vi säger det vi inte tänkt säga. Och så får vi ångra oss, vilket kan vara tungt. Men när vi ber om förlåtelse så ställer förlåtelsen allt till rätta igen, och vi känner oss verkligt befriade.
Jesus talar inte om tungan men om munnen, som säger det som vi känner starkast. Han talar själv ganska häftigt och kallar några människor för huggormsyngel, vilket betyder djävulens barn. Det är ganska hårt att kalla någon för djävulen. Djävulen beskrivs ju inte som en person eller som en gestalt i NT. Det här är för att ingen människa skall kunna kallas för djävul.
Vi har ändå lätt för att demonisera andra människor. Det är inte ovanligt och de som gör det blir tvungna att ångra det. Men Jesus ångrade inte vad han sade. Tvärtom kastar han olja på elden. Han talar häftigt åt fariseerna, ett visst partifolk, som påstod att Jesus botat en stum och blind man med hjälp av djävulen.
Jesus ger svar på tal. Han säger, att sedan när har djävulen börjat strida mot sig själv. Jesus menar, att djävulen inte kan göra det goda, eftersom hans jobb är att göra det onda. Han vill ju att människan skall plågas av allt möjligt, sjukdomar och bli så galna, så att hon varken litar eller tror på Gud. Det är hans huvudsyfte att människan skall vara blind för Gud.
Jesus ställer dem en utmanande motfråga 'Med vems hjälp driver då era anhängare ut demonerna?' De vet att de sagt att Jesus driver ut demonerna med djävulen hjälp. Då betyder det att deras lärjungar gör det också. Men om de gör det med Guds hjälp, så måste det även gälla Jesus.
Det som Jesus sade åt fariseernas partipampar gjorde dem svarslösa. Jesus säger att han botar de sjuka '….. med Guds ande,’ och det betyder att ’… då har Guds rike nått er.' Guds rike gör det goda, som hjälper och befriar människan. Det försöker varken snärja eller förstöra människans liv. Guds rike hjälper människan att upptäcka det goda och det vackra här i livet, framför allt Gud. Det är det som Jesus jobbar mest med, till människans bästa.
Men visst finns det också sådana människor som jobbar för det onda, kanske för att de blivit blinda för det. Det allra värsta tycker jag att är när de frestar människan att ge upp sin tro. Det goda gör man både med sina tankar, handlingar och sin kropp. Med samma intrument gör man också det onda. Med samma instrument befriar Gud människan, när Jesus predikar och undervisar, förföljs, lider och dör. Jesus kände av allt detta i sin egen kropp. Vi kan också känna starkt hur han kände det, med våra känslor.
När vi känner starkt för något eller känner starkt med någon, så känner vi att vi är ett med saken eller personen. Jesus känner starkt med oss men han känner också starkt för oss. Han vill vara ett med oss, därför att han är ett med Gud, som vill att vi skall vara ett med.

18 augusti 2014

Predikan: 10 söndagen efter pingst


Martin Fagerudd:
Att förvalta livet
170814 kl. 10 Helsinge kyrka St Lars
Evangelium: Matt. 25:14-30
 

Hur skulle du reagera om du tilldelades ansvar för en verkligt rik människas hela egendom. Skulle du säga Hjälp! Jag klarar inte av det! Eller skulle du ta emot det som en fin utmaning och tänka Jag sköta hans egendomen bättre än ägaren själv, så att hans efterkommande i flere led kan ha glädje av egendomen. Nu är det inte arvsskatten jag avser. Men det är klart att någon kan få sådana infallsvinklar.
Mannen hade en bra strategi med sin egendom. Han måste ha tänkt att det är bättre att fördela hela egendomen på sina tre tjänare än att ge den åt en. Det fanns ju då en lika stor chans att den kunde gå förlorad. Alla vet ju att man inte skall sätta alla ägg i samma korg. Att satsa allt på ett kort kan också ge en obehaglig och oväntad, men ändå beräknad förlust.
De tre tjänarna hade fått tillsammans verkligt stora summor att förvalta. Även den som fick bara en talent ansvarade för 10000 denarer eller tiotusen dagslöner. Det är en summa som räcker långt längre än hans återstående liv. De två andra tjänarna gjorde lyckade affärer, men den tredje blev rädd och ängslig, han visste inget bättre än att han gömde sin talent i jorden. Det är förstås ett sätt att förvalta, men kommer ingen annan till nytta. Av allt att döma kände mannen sina tjänare väl. Slutsatsen av liknelsen är att den som förvaltar väl även det lilla, får mera ansvar.
Jesus berättar en rad liknelser, kort före han firar sin sista måltid med lärjungarna. Liknelserna handlar i huvudsak om att se upp för falska frälsare, om att vaka och förvalta. Jesus berättar liknelser om både god vaka och dålig vaka, om dålig förvaltning och om god förvaltning, och i denna sista liknelse som handlar om både gott bruk av förtroende och missbruk av förtoende.
Alla dessa  liknelser om att vaka och om att förvalta mynnar ut i berättelsen om den yttersta domen, när Människosonen vid tidens slut sätter sig på härlighetens dom och skiljer människorna som herden skiljer fåren från getterna. Berättelsen om domen är den enda, som inte är liknelse. Med liknelserna beskriver Jesus Guds rike, som är verkligt, omfattande och för med sig välsignelse.
Med att berättelsen om domen inte är en liknelse. Den liknar profeten Daniels syn. Jesus vill säga att sådan här är den på riktigt. Domen igen berättar inget om varken tro eller frälsning, nåd eller rättfärdighet. Det enda domaren fäster uppmärksamhet vid är om hans minsta bröder, blivit föremål för hjälp eller försummelse. Med de minsta bröderna menar domaren de fattiga. Domarens grundläggande princip för domen är inte tron, inte hoppet, utan kärleken.
Kärleken är grunden för hela Guds skapelse. Gud skapar enligt det godas princip, så att det viktigaste i livet kan mätas med måttstocken gott-ont och rätt-orätt. Med liknelsen om talenterna vill Jesus föra våra tankar till grunden för allt, som är livet.
Livet borde inte vara en självklar sak för någon, fastän vi ofta lever på det viset, att allt finns till för oss. Det är inte att ge värde åt livet, åt allt och alla andra. Liknelsen vänder på synvinkeln och säger att vi finns till för allt och alla andra, för att också vi har fått livets gåva.
Vi kunde säga, att tron, hoppet och kärleken är goda synvinklar på livet. De är olika men också sammanfallande sätt att ge värde åt livet. De är framför allt goda perspektiv på livet. De uttrycker tillsammans tron på det goda. De är sätt att förstå den grundläggande saken att livet hör ihop med Gud. Och att det är livet som vi fått att förvalta. Och inget kan vara viktigare, än det viktigaste.
Du har i själva verket tilldelats ansvaret för Guds hela egendom, hans rike, som är vägen, sanningen och livet. Det är just genom det här livet, det enda sättet vi förstår, att Gud finns, att han skapat oss, att han kommit oss nära oss i Jesus Kristus, och vi just för Jesu Kristi har livet som inte dör.