18 augusti 2014

Predikan: 10 söndagen efter pingst


Martin Fagerudd:
Att förvalta livet
170814 kl. 10 Helsinge kyrka St Lars
Evangelium: Matt. 25:14-30
 

Hur skulle du reagera om du tilldelades ansvar för en verkligt rik människas hela egendom. Skulle du säga Hjälp! Jag klarar inte av det! Eller skulle du ta emot det som en fin utmaning och tänka Jag sköta hans egendomen bättre än ägaren själv, så att hans efterkommande i flere led kan ha glädje av egendomen. Nu är det inte arvsskatten jag avser. Men det är klart att någon kan få sådana infallsvinklar.
Mannen hade en bra strategi med sin egendom. Han måste ha tänkt att det är bättre att fördela hela egendomen på sina tre tjänare än att ge den åt en. Det fanns ju då en lika stor chans att den kunde gå förlorad. Alla vet ju att man inte skall sätta alla ägg i samma korg. Att satsa allt på ett kort kan också ge en obehaglig och oväntad, men ändå beräknad förlust.
De tre tjänarna hade fått tillsammans verkligt stora summor att förvalta. Även den som fick bara en talent ansvarade för 10000 denarer eller tiotusen dagslöner. Det är en summa som räcker långt längre än hans återstående liv. De två andra tjänarna gjorde lyckade affärer, men den tredje blev rädd och ängslig, han visste inget bättre än att han gömde sin talent i jorden. Det är förstås ett sätt att förvalta, men kommer ingen annan till nytta. Av allt att döma kände mannen sina tjänare väl. Slutsatsen av liknelsen är att den som förvaltar väl även det lilla, får mera ansvar.
Jesus berättar en rad liknelser, kort före han firar sin sista måltid med lärjungarna. Liknelserna handlar i huvudsak om att se upp för falska frälsare, om att vaka och förvalta. Jesus berättar liknelser om både god vaka och dålig vaka, om dålig förvaltning och om god förvaltning, och i denna sista liknelse som handlar om både gott bruk av förtroende och missbruk av förtoende.
Alla dessa  liknelser om att vaka och om att förvalta mynnar ut i berättelsen om den yttersta domen, när Människosonen vid tidens slut sätter sig på härlighetens dom och skiljer människorna som herden skiljer fåren från getterna. Berättelsen om domen är den enda, som inte är liknelse. Med liknelserna beskriver Jesus Guds rike, som är verkligt, omfattande och för med sig välsignelse.
Med att berättelsen om domen inte är en liknelse. Den liknar profeten Daniels syn. Jesus vill säga att sådan här är den på riktigt. Domen igen berättar inget om varken tro eller frälsning, nåd eller rättfärdighet. Det enda domaren fäster uppmärksamhet vid är om hans minsta bröder, blivit föremål för hjälp eller försummelse. Med de minsta bröderna menar domaren de fattiga. Domarens grundläggande princip för domen är inte tron, inte hoppet, utan kärleken.
Kärleken är grunden för hela Guds skapelse. Gud skapar enligt det godas princip, så att det viktigaste i livet kan mätas med måttstocken gott-ont och rätt-orätt. Med liknelsen om talenterna vill Jesus föra våra tankar till grunden för allt, som är livet.
Livet borde inte vara en självklar sak för någon, fastän vi ofta lever på det viset, att allt finns till för oss. Det är inte att ge värde åt livet, åt allt och alla andra. Liknelsen vänder på synvinkeln och säger att vi finns till för allt och alla andra, för att också vi har fått livets gåva.
Vi kunde säga, att tron, hoppet och kärleken är goda synvinklar på livet. De är olika men också sammanfallande sätt att ge värde åt livet. De är framför allt goda perspektiv på livet. De uttrycker tillsammans tron på det goda. De är sätt att förstå den grundläggande saken att livet hör ihop med Gud. Och att det är livet som vi fått att förvalta. Och inget kan vara viktigare, än det viktigaste.
Du har i själva verket tilldelats ansvaret för Guds hela egendom, hans rike, som är vägen, sanningen och livet. Det är just genom det här livet, det enda sättet vi förstår, att Gud finns, att han skapat oss, att han kommit oss nära oss i Jesus Kristus, och vi just för Jesu Kristi har livet som inte dör.

08 juli 2014

Predikan: 4 söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd
Sonen som inte förlorade rätten att vara Guds barn
6.7.2014 kl. 10 Helsinge kyrka St Lars
Evangelium: Lk 15:11-32
I liknelsen om den förlorade sonen finner man både en berättelse om två bröder, liksom om en familj, en far och hans två söner. Man kan säkert också se den som ett modernt familjedrama om familjerelationer. Familjen splittras men återförenas, vilket inte är så modernt.
I regel har en liknelse endast ett syfte. Men liknelsen om den förlorade sonen är ett undantag. Den har två syften. Den har beröringspunkter med andra ställen i evangeliet, som handlar i allmänhet om Jesu umgänge med syndare. Det här temat vill jag nu hålla mig till, men det betyder inte att temat nödvändigtvis garanterar liknelsen ett lyckligt slut.
Först berättar liknelsen om den yngre sonen. Det var vanligt att arvet skiftades medan far levde och därför är det inte ovanligt att den yngre ber om sin del av arvet. Eftersom den äldre sonen ärver 2/3 får den yngre 1/3. När den yngre får sin del, har han inte längre någon del i sitt barndomshem. Arvet är nu det enda han har att leva på. Bäst skulle det vara om han förmådde öka kapitalet.
Den unga, självständiga mannen har inga planer. Han slösar hela arvet. Det blir hungersnöd och får ett arbete som svinaherde hos en rik man. Först när han sväter och längtar efter svinmaten, upptäcker han sin förnedring.
Vad skall han göra? Han är hungrig och längtar hem. Han kommer ihåg att där hemma går t.o.m. daglönarna mätta. Daglönarna är en tillfällig arbetskraft, som ofta väntar på torget för att se om någon hade arbete att erbjuda. Torget fungerade som arbetskraftsbyrå den tiden.
Men sonen kan inte bara återvända hem och säga: Jag är hemma nu. Han tänker säga åt sin far Jag är inte värd att kallas din son längre. Han hade redan fått ut sitt arv och därför kan han inte vänta sig att få återinstallera sig i sitt barndomshem.
Han måste söka anställning där, som i ett främmande hus. Han förstår också att han måste han förklara varför han återvänder. Eftersom han är son i huset ber han om förlåtelse. Sedan ber han om anställning, så att han inte behöver svälta. Men han blir emottagen som en son och fadern ställer till med en fest. För fadern hade sonen varit död, men han lever igen och är återfunnen.
För fadern hade sonen aldrig upphört att vara en son. Med liknelsen om den återvändande sonen visar Jesus att Gud är översvallande god och tar emot alla, även dem man trott vara förlorade.
Jesus var ständigt tvungen att förklara sin verksamhet bland syndarna. Alla visste att Jesus var vän med syndare och andra utstötta människor. Jesu vänskap med dem var kravlös, så att han t.o.m. höll måltider med dem, fastän det var förbjudet. Jesus vet att han kritiseras för sitt sätt att arbeta. De som kritiserar Jesus, representeras i liknelsen av den äldre brodern.
Vid ett verkligt tillfälle, när Jesus besöker tullmannen och syndaren Sackaios i Jeriko, reagerar människorna på samma sätt som den äldre brodern i liknelsen. De säger: "Han har tagit in hos en syndare". Jesus säger då "...Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det". Vid ett annat tillfälle säger han ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka.” Han uppsöker dem som hungrar efter gemenskap, rättfärdighet och frälsning.
Den äldre brodern frågar avundsjukt, varför ingen ordnat fest för honom och hans vänner? Då påminner fadern honom Allt mitt är ditt. Fastän den äldre sonen redan äger allt som finns i fadershuset, har han inte brukat sig av alla rikedomar där finns. Han hade tjänat utan glädje och hade inte ens unnat sina vänner glädje. Den äldre sonen levde rättfärdigt och rikt, men utan glädje och utan att tänka på alla möjligheter.
Det sägs inte om den äldre sonen steg in i festhuset. Den delen kanske Jesus lämnar öppen för att var och en att avgöra hur man själv skulle göra i sådan situation.
Liknelsen handlar också om en familj, som först splittras, men sedan återförenas. Många vill gå sin egen väg och Jesus har mycket jobb med att uppsöka alla. Att återförenas med Guds familj är att lära sig be om förlåtelse och att förlåta. Den yngre brodern lärde sig att be om förlåtelse. Han fann också att i hans faders hus finns förlåtelse. Om den äldre lärde sig att förlåta, vet vi inte. När människan lär sig att be om förlåtelse och att förlåta, då blir det stor glädje och fest. Och då kallas alla till glädjen över att Guds rike övervinner ondskan med godhet och gör allt helt.
Åt dem som redan finns i fadershuset och inte vet vad de skall göra, säger Jesus ”Allt mitt är ditt.” Himmelrikets skatter står till ditt förfogande. De tar inte slut. Gläd er, för utan glädje orkar ingen tjäna.
Jesu liknelse påminner oss att när vi låter det bero på Gud så förlorar vi inte rätten att vara Guds barn. Liknelsen understryker att Gud är vår översvallande gode himmelske Far som vill samla alla sina barn hem, där vi har allt vi behöver.

29 juni 2014

Predikan: Tredje söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd:
 En ren skurk
29.6.2014 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk 19:1-10

Sackaios var tullmännens chef i Jeriko. Det yrket var inte uppskattat den tiden. Sackaios var den tidens "gudfader". Hans namn betyder ren fast han är en skurk. Han var mycket rik, men det gav honom inga fördelar i samhället. Han var en syndare. Ingen fick ha umgänge med en sådan. Sackaios vågade inte visa sig bland andra människor. Dessutom var han mycket kort. Jesus besökte också Jeriko en gång, fast han hade berättat en skräckfylld liknelse om vägen dit ner, som verkligen var farlig.
Sackaios hade säkert hört att Jesus hade snabbt blivit vän med tullmän och syndare. Det kanske berodde på att Jesus måltider med dem var vida kända. Det är måltidsgemenskapen i det judiska samhället och kulturen som är tecknet på att man har samhörighet och att man sinsemellan är jämställd. Syndare och rättfärdiga kunde inte sitta vid samma bord och syndares hus skulle undvikas.
Det var kanske det här Jesu umgänge med dem som ansågs utanför, som gör Sackaios nyfiken på Jesus, liksom Jesu många under. Hans nyfkenhet övervinner i alla fall alla hinder. Han kliver upp i en sykomor, som är ett träd med kraftiga kvistar och många blad. Där har han god utsikt.
Jesus märker Sackaios genast. Sackaios inte bara får se Jesus, utan han blir tilltalad av honom. Och den verkliga överraskningen bjuder Jesus på när han säger "Idag skall jag gästa ditt hem". Sackaios skyndar sig ner från trädet. Han är glad över det alldeles oväntade besöket och alldeles överväldigad av det. Han tar emot Jesus som en hedersgäst.
Jesus fick ofta höra kritik om att han umgås med syndare. Kanske det irriterar dem att Jesus inte besöker dem, som ansåg sig vara värdigare. De får märka att det var inte dem Jesus sökte. Han söker dem, som behöver något de inte själva kan skaffa sig, acceptans och godkännande.
Jesus gör inga under i Jeriko. Den verkliga överraskningen bjuder Sackaios på, när han ger ett tacksamt svar på Jesu besök. Han talar modigt och klart. Han visar att det är ett uttryck för tacksamhet och bättring. Enligt fariséernas lagtolkning var det omöjligt för tullmännen att få sina synder förlåtna, eftersom de inte kunde gottgöra sina brott.
Sackaios har fått ett godkännande som bara kan beskrivas som nåd. Han förstår att han har fått något han inte förtjänat. Och det visar sig att han är en rik man som inte är bunden av rikedomen, utan han kan lösgöra sig från den. Han lovar nämligen ge hälften av sin egendom åt de fattiga. Den tiden krävdes endast 1/5 till välgörenhet. Av resten av sin egendom är han redo att betala fyrdubbelt igen för det han pressat ut. Endast en tjuv, en skurk, måste gottgöra så mycket. Det här gör inte Sackaios av tvång, utan av frivillighet, därför att han fått nåfot han inte förtjänat.
När Jesus hör vad Sackaios säger, så säger Jesus att också Sackaios är ett Guds barn. Jesus har uppsökt Sackaios på Guds uppdrag. Gud har funnit Sackaios, som inte är förlorad. Jesus säger det väsentligaste om sin uppgift, "…Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det".
Sackaios ville så gärna duga för människorna och för Gud. Han får höra av Jesus att han duger. Sackaios blev räddad. Skurken blev ren. Han blev värdig sitt namn.
Berättelsen om den verkliga människan Sackaios, visar hur Jesus uppsöker de utstötta, som hungrar efter godkännande, att duga för människor och för Gud. Berättelsen om Sackaios visar vad Gud vill och vad han hela tiden gör.
Det finns många människor som inte behöver gömma sig för andra, som kan anse sig hederliga och rena, utan svek. Men Jesus lämnade just dem för att besöka Sackaios. Det kan vara ett hårt slag för vem som helst, att inte bli hedrad tillsammans med sitt hus. Sådana var vana vid besök. För Sackaios var det det enda besöket, men också det som ändrade på hela hans liv. Vem vet, det kan ha ändrat också på alla andras inställning till honom. Han valde den väg, som Gud visade honom.

22 juni 2014

Predikan: Andra söndagen efter pingst (MF)


Martin Fagerudd
Det är bättre att älska än att äga
22.6.2014 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk. 12:13-21
 Arvsskifte kan ibland vara orsak till svåra konflikter nära släktingar emellan. I sådana situationer väcks våra inneboende negativa känslor snabbt. Vi blir personligen lätt djupt sårade och liksom vår rättskänsla.
En man hade av allt att döma råkat ut för det, eftersom han säger till Jesus från folkhopen 'Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig'. Mannen kallar Jesus för Mästare, vilket betyder lärare. En lärare på Jesu tid skulle vara kunnig i både juridik och teologi. Jesus är inte alls villig att sätta sig in i ett sådant problem. Han avvisar frågan med att säga 'Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?'
Fallet förblir okänt liksom resultatet, eftersom Jesus inte alls vill behandla det. Men Jesus svarar nog mannen mer än med det han sade. Han säger det med en liknelse.
En man hade fått en lyckad skörd och vill bygga större lador. När man betraktar mannen i liknelsen, märker man att allting kretsar runt det egna jaget. Han har ingen att planera med, varken med Gud eller med någon människa. När människan bara samlar åt sig själv, då försummar hon sig själv. Det är då hon får höra att det hon samlat, får hon inte behålla.
Det är när vi växer upp som vi lär oss vad som är nödvändigt och viktigt, det som vi behöver för att leva. Det känns säkert bra för var och en att få det. Och ibland kanske vi får något litet extra av föräldrarna som vill glädja barnen. Barn förstår inte alltid det här. De kan ta det för givet och tro att det lilla extra måste komma alltid, då när barnet känner det så. Så är det ju förstås inte och människan lär sig i de flesta fall det också, men inte alltid.
Jesus säger att habegäret tar lätt över, eftersom det ofta är viktigare för människan att äga än att älska. Habegäret kan ibland ersätta kärleken eller bristen på den. Hur hemskt är det inte när människan tror det, och att habegäret också kan ersätta tron och hoppet.
Det är här som jag tror att Jesus kommer till liknelsens poäng som är en fråga om vad som är grunden för livet. Han ger sitt svar med hjälp av liknelsen genom en utmanande motfråga till mannen som först ställde frågan om arvsskifte.
Jesu liknelse väcker naturligtvis frågan om kärleken. Det brukar Jesu liknelser göra, liksom frågor om tro och hopp. Jesus frågar med sin liknelse: Älskar du din bror så mycket att du avstår från dina anspråk på ditt rättmätiga arv, fastän din bror inte unnar dig det?
Trevlig fråga. Finns det flere trevliga frågor? Vad skall man svara till det här? En sådan fråga känns som om marken skulle försvinna under fötterna. Vad skulle mannen ha svarat. Jag funderar nog vad jag skulle ha svarat. Var och en kan fundera vad den skulle ha svarat. En sak är alldeles säker: Inget kan ersätta kärleken, inte kan heller ersätta tron och hoppet. Det är de som håller oss upprätta, som hjälper oss att leva.
Grunden för vårt liv beror inte på vad vi har. Det beror på Gud, som älskar oss. Vi har fått var sin del att förvalta. Och det gör vi och gör oss rika inför Gud.
Jesus vill inte något skall komma mellan människan och Gud. Inget får skilja oss från Guds kärlek, och att få erfara hans godhet och ledning i livet. Allt som är mindre än kärlek, tro, hopp är för litet och duger inte. Det är bättre att älska än att äga.

21 juni 2014

Predikan: Johannes Döparens dag (MF)

Martin Fagerudd
 Viktigt att få rätt namn
21.6.2014 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Luk. 1:57-66
Jag minns att förrän våra barn föddes hade min hustru och jag planerat namn för fem barn. Vi fick bara fyra barn. Jag har också märkt att det är viktigt för föräldrar som fått barn, att de tänker grundligt på vad barnet skall heta. När barnet får sitt namn då är det en person. Namnet återspeglar barnets person, men återspeglar säkert också föräldrarnas önskemål gällande barnet.
Idag berättas det hur Johannes döparens fick sitt namn. Det är kanske inget märkligt i det annat än i det avseendet att namngivningen då var lika viktig som nu och att det fanns regler för den. Johannes är ju en viktig person för den kristna kyrkan. Hans liv är starkt bundet till Jesu liv.
Vi minns framför allt Johannes genom hans dopverksamhet. Det är just genom sin dopverksamhet som han får sitt tillnamn, döparen. Han är känd med det namnet av sin samtid. Det vittnar också Josefus, en samtida judisk histroriker, om. Genom dopet förberedde människorna sig för att ta emot Messias budskap. Förutsättningen för att bli döpt av Johannes var att människan gjort bättring. Dopet fungerade då som ett tecken på syndernas förlåtelse. Då var Messias.
Genom att bevara dopet har kyrkan vårdat minnet av Johannes döparen. Evangelierna berättar att Johannes verkade främst vid Jordan och Jordandalen, i öknen. Med öken menar NT inte bara sandöknen, utan i allmänhet obebodda trakter. Johannes evangelium antyder att Johannes döparen verkade på flere platser. Johannes levde asketiskt och hade en mycket sträng diet. Både Markus evangelium och den judiska historikern Josefus, som jag redan nämnde, är överens om att Johannes liv fick ett våldsamt slut.
När vi idag minns Johannes döparens födelse och hur han fick sitt namn, så är det bara på den här punkten som Johannes födelse skiljer sig från Jesu födelse. Man ville ge honom i templet namnet Sakarias, kanske som en artighetsgest mot föräldrarna, fastän man normalt gav farfars eller morfars namn. Föräldrarna var nästan för gamla och hade varit länge barnlösa. Båda föräldrarna meddelar att pojkens namn skall vara Johannes. Av det tecknet förstår människorna att det är Gud som är med honom. Johannes namn betyder "Gud är nådig".
Det är viktigt att få rätta namnet, men det känns motstridigt. Johannes är så sträng, att Gud inte känns riktigt nådig. Johannes förkunnar att den stora dagen, Guds vredes dag, är nära, när Gud sänder sin Messias med sin kastskovel i handen, att skilja agnarna från vetet.
Det var när Johannes hade blivit fängslad och avrättad av Herodes som Jesus ändrade sitt arbetssätt. Först hade Jesus en tid följt Johannes exempel. Han både förkunnade och döpte, och levde asketiskt som Johannes. Plötsligt lämnar Jesus det isolerade livet i öknen, han slutar döpa och leva asketiskt. Han sökte sig till platser, där människorna fanns.
Det är då man märker att Johannes namn inte pekar på Johannes själv och hans verksamhet. Redan när Johannes döper Jesus får vi veta av Johannes att Jesus, som var Johannes lärjunge, som är Mästaren, är samtidigt Guds lamm, som tar bort världen synd. Johannes var profet. Han vet att Jesus är lammet som tar bort världens synd. Det är just här som nådens evangelium om Guds rike kommer fram. Det får sin början just i Jesus, men det hade brutit fram sedan Johannes dagar.
Johannes vet att Jesus är offerlammet som offras för att alla skall befrias från synden, döden och ondskan och istället återförenas med den treeniga Guden som har skapat, befriat och gett en ny frimodig Ande åt alla till att tjäna Gud och medmänniskan.