12 juli 2015

Predikan: 7 söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd
Kärleken och lagen
12.7.2015 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk. 6:27-31
Vårt lands lagar har vårt folk sinsemellan kommit överens om. Lagberedarna har gjort sina förslag. När riksdagen har godkänt lagförslagen, så har presidenten fastställt dem och undertecknat dem. Då har lagarna trätt i kraft så att de gäller alla.
Även Guds lag gäller alla. Men den har kommit till på ett annorlunda sätt. Guds lag har vi inte kunnat påverka. Den har Gud stiftat med tanke på grunden för skapelsen och livet. Lagen berättar att vi skall vara goda mot varandra. Men den berättar framför allt att Gud är god mot oss och allt skapat.
Vad handlar Guds lag om i grund och botten och hurudan är den? Vi vet ju att lagen för Jesu samtida och för judarna fortfarande är mycket mer än bara de tio budorden. Lagen är de fem Moseböckerna. Det är en omfattande boksamling och ganska komplicerad.
Många laglärda på Jesu tid ville komprimera lagen och göra den så lätt, så att var och en kunde på stående fot lära sig den och förstå den. Sist och slutligen var det Jesus som gjorde det. Jesus komprimerade lagen på ett så enkelt sätt, så att vem som helst kan genast kan lära sig den och förstå den.
Han säger i det dubbla kärleksbudet "Älska Gud över allt och din nästa som dig själv." Han hittade inte på det själv, utan fann det i GT, i samband med det judiska folkets egen trosbekännelse. Det konststycket har ingen annan överträffat Jesus, varken före eller efter honom. Han är lagläraren utan jämförelse.
Så som Jesus visar så går det att sammanfatta lagen, liksom de tio budorden, på enkelt och lättfattligt sätt. Det vad lagen och buden innerst handlar om är kärleken. Kärlek är i grund och botten att göra det goda och inte göra det onda.
Fastän lagen gavs just för människans skull, så var det annars just människan själv som var orsaken till att den överhuvudtaget gavs, eftersom det var människan som bröt mot Guds bud. Och fastän människan gjorde det, så fick hon ändå lagen som gåva, så att hon kan skilja på gott och ont, på rätt och orätt. Det är vad lagen handlar om. Att skilja på gott och ont. Det här brukar vi kalla etik och det är just det som är kärlek.
Kärleken kan ställa till med många problem om vi tror att älska är att tycka om. Att älska är något helt annat än att tycka om. Kärleken är alltså inte en känsla som man måste vänta på för att kunna göra det goda. Kärleken är inte heller något slags märklig inspiration som man måste vänta på, för att kunna göra det rätta.
Det finns ingen speciell kärlekens lag, eftersom lagen är blott och bart kärlek. Att älska betyder inte bara att man inte gör ont åt sin nästa. När du gör gott åt din medmänniska då visar du din kärlek åt henne.
Fastän Gud har gett oss lagen till hjälp, för att skilja på gott och ont, så har den ändå blivit en stötesten för oss. Den gör oss pinsamt medvetna om att vi inte gör det som den kräver och inte heller vad kärleken kräver. När vi inte gör som kärleken kräver, då syndar vi och förtjänar vårt straff.
Det är just då som vi behöver Guds kärlek. När vi brister i vår kärlek kommer Gud med förlåtelsen till vår hjälp. Den brukar vi också kalla för frälsningen eller räddningen.
Också när det gäller frälsningen så är kärleken alldeles central. Hela Bibeln handlar om Guds kärlek. Det är också möjligt att på ett enkelt sätt lära sig och förstå Guds kärlek. Också den har Jesus lärt oss. Jesus sammanfattar Guds kärlek så enkelt, att alla kan lära sig och förstå den och ta den till sig. Han sammanfattar den med orden ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”
Jesus säger att tron hjälper oss att förstå Guds kärlek. Jesus är den första som sammanfattar Guds kärlek på ett enkelt och lättfattligt sätt. Ingen har gjort det bättre efter honom. När vi i tron förstår Guds kärlek, så är det ofta då som vi också förstår lagen och kärleken och vad den kräver av oss, men också var vi kan finna hjälp när vi brister i vår kärlek.

05 juli 2015

Predikan: Apostladagen (MF)

Martin Fagerudd
Babels folk och Guds folk
5.7.2015 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Mark. 3:13-19
 
Jesus hade nog åtagit sig en övermäktig uppgift. Han hade samlat 12 lärjungar från många olika befolkningsgrupper, vilka alla hade sina egna, sinsemellan oförenliga strävanden. Han gjorde inte som fariseérna som alltid samlade runt sig likasinnade. Han kunde förstås ha tagit efter dem.
Jesu lärjungar var en brokig skara: fyra är fiskare, lika lågt ansedda som herdar och tullmän. En är faktiskt tullman, Matteus, han som först hette Levi. Åtminstone två är aktivister eller låt oss säga som det är, terrorister, som med våld kämpade emot romarna. Bröderna Jakob och Johannes drog inte sig för att genast utnyttja situationen för att förbättra sina positioner i Guds rike, när de andra blev rädda.
Men alla lärjungar har två gemensamma drag. De har alla ett lågt socialt anseende. Men de ville alla också förbättra sin position. Därför hade de anslutit sig till Jesus för att han hade lovat att deras position i Guds rike kommer att radikalt förbättras jämfört med deras jordiska liv.
Jesus hade slagit sig ihop med ett pack opportunister, som försökte utnyttja varje situation för att få det bättre. De hade ingen utbildning för att följa honom. Men det tyckte inte Jesus var något problem. Han hade bara sagt Följ mig! Och de följde. Hur skall Jesus få den här gruppen att dra åt samma håll.
Å andra sidan är det där med likasinnat en överskattad egenskap. Det finns en bra berättelse i GT om likasinnade. Det är berättelsen om Babels torn.
Den berättar att hela jordens befolkning talade ett språk. Dessutom tänkte alla på samma sätt. Kommunikationen var perfekt, man förstod varandra fullkomligt och det var lätt att komma överens.
Det leder till att man kommer på iden att bygga ett torn som räcker upp till himlen. Syftet med detta bygge var att göra sig ett namn, för att göra folket ännu starkare och enhetligare.
Visst är det förstås en god sak att människor kan vara överens. Det sker en dramatisk förändring när Gud förbistrar deras språk, så att de inte förstår varandra. Just då sker det som folket mest fruktade, att de blir kringspridda runt hela jorden. Babels folk hade glömt något väsentligt i sin gemenskap. Deras gemenskap var stark, de ville bygga sitt himmelrike på jorden. Men utan Gud.
Guds folk är inte som Babels folk. Guds folk bygger inte på ett språk, eftersom Guds folk talar alla språk. Guds folk tänker inte på samma sätt, utan Guds folk tänker på många olika sätt, som berikar människor tankar. Det hjälper människan att finna lösningar till problem som dyker upp och försvårar människors liv.
Guds folk gör överhuvudtaget inget utan Gud. Guds folk kan vara oense i de flesta saker, men det utesluter aldrig Gud. Han är för oss grunden för allt liv och arbete, framför allt genom det han gjort i Jesus, i hans lidande, död och uppståndelse.
Guds folks enhet grundar sig på Andens enhet i tron. Ännu finns det Babels folk och det är ett sådant folk som betonar enheten utgående ifrån något som är mindre än Gud. Men något mindre än Gud kan inte binda samman, kanske nog för en tid men sedan ebbar det ut.
Vändpunkten i lärjungarnas liv sker, när de efter Jesu uppståndelse får den heliga Anden. Då blir också uppgiften klar som Jesus hade tidigare gett dem. Från och med nu jobbar de för samma sak tillsammans, utan att tänka på sin egen position.
Jesus fick dem inte att dra jämt, under sin tid som deras lärre och vägledare, eftersom de i nödens stund överger honom. Han får dem inte att dra jämt förrän han uppstått och gett dem Anden som han får av Fadern och utgjuter över de tolv. Då får de kraften att vittna om Jesus, börjande med Jerusalem och därifrån ut i hela världen.
Också Babels folk blev skingrat i hela världen, eftersom det tappade det som höll det samman, för att samma tankar inte kunde hålla dem samman när de förlorade det gemensamma språket.
Guds folk spreds ut i hela världen för att de hålls samman av något som är starkare än samma språk och samma tankar. Var och en hörde evangelium på sitt språk, och var och en av dem fick syndernas förlåtelse och den heliga andens gåva genom dopet, för att Guds folk är varken det samma språkets eller de samma tankarnas folk, utan Andens folk.

29 juni 2015

Predikan: 5 söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd
Somliga straffar Gud genast
28.6.2015 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk 13:1-5
  
Somliga straffar Gud genast. Sådant brukar sägas på skämt när någon sagt något ofördelaktigt och samtidigt råkar t.ex. spilla kaffet på bordet. Det ligger en oändligt lång tradition bakom det talesättet. Det föreställningen hittar vi också i dagens evangelium.
Jesus kommenterar två händelser som i tiden hade skakat Jerusalems invånare. Dessa händelser hade också gett invånarna en anledning att spekulera kring orsakerna till händelserna. De som kommer och berättar om det för Jesus, hoppas att han skulle säga något om händelserna och de förolyckade.
Den första händelsen handlar om några galiléer, som hade kommit till Jerusalems tempel för att offra och be. Pilatus hade då gett en order om att misshandla och slå ihjäl dem, utan någon anledning alls. Pilatus var en mycket brutal och hänsynslös man enligt många samtida vittnen. Han var som kejserlig myndighet fullständigt respektlös mot den judiska tron och dess heliga platser. Han hade inte bara gett order om att döda galiléerna, utan lät även vanhelga templet genom att låta galiléernas blod blandas med offerdjurens blod på altaret. Många liknande brutala och hänsynslösa gärningar kantade Pilatus ledarskap i Judéen.
Den andra händelsen, som man hoppas att Jesus kommenterar, handlar om ett tornbygge i Jerusalem vid Siloan-dammen. Tornet rasade och aderton tornbyggare omkom. Nu väntar sig de som berättar om händelserna en kommentar av Jesus främst gällande de omkomnas egen del i olyckan.
Jesu frågor handlar om grundfrågan i de båda händelserna. Jesus frågar om galiléerna som dödades av Pilatus”Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galiléen, eftersom detta kunde hända dem?” Och han frågar om dem som omkom i tornbygget ”Tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem?” De som berättar detta för Jesus, väntar sig någon kommentar av Jesus om de dödade och de omkomna fick sitt straff för sina synder.
Frågan gäller synd och straff. Det var en vanlig föreställning på Jesu tid, att straff följde direkt på synd, som genom en obarmhärtig orsak och verkan -lag. Liknande berättelser finns på andra ställen i NT.
Jesus förkastar direkt en sådan föreställning, och svarar nej på alla sådana spekulationer. Lagen om orsak och verkan gäller inte, som om det skulle vara frågan om en naturlag. Varken galiléerna eller tornbyggarna var större syndare än någon annan.
Just på grund av denna föreställning om synd och straff, så tänkte man aldrig på, hur man kunde ha förhindrat olyckor som skett. Visserligen brukar man ännu spekulera i olyckor i offentligheten. Den vanligaste inställningen till skedda olyckor är ändå den, att man frågar vad man kan göra i framtiden för att förhindra liknande olyckor. Likaså vill man också utreda ansvars-frågan, vilken också är viktig.
Samtidigt som Jesus vägrar att spekulera i de omkomnas skuld, så vänder han frågan om synd och straff till en fråga om omvändelse ”Om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet som de”. Jesus förklara med hjälp av händelserna vad Gud vill. I det kommer evangeliets kärna fram.
Gud är ingen nyckfull tyrann, som plötsligt och utan förvarning ingriper för att straffa människor. Gud skapar utrymme för människan att upptäcka honom som en kärleksfull och nådig himmelsk fader. Till honom kan man vända sig i allt eftersom han har skapat allt liv. Detta utrymme kallas för omvändelse.
För att det skall vara möjligt för människan att ändra sitt sinnelag utan hot och utan rädsla, så behövs det som kallas för Guds rättfärdighet. Guds rättfärdighet är just den hjälpande hand han räckt ut åt oss i Jesus Kristus. Det är just han som är garanten för Guds förlåtelse. I honom ser vi att Gud inte vill straffa, utan rädda och befria. Guds vilja att rädda och befria oss grundar sig varken på våra förtjänster eller på våra synder, utan den grundar sig helt på hans godhet. Guds arbete i värden är därför inte ett skräckvälde. Hans syfte är inte att ens den gudlöse skall dö, utan utan ha liv tack vare hans Son.
Frågan om synd och straff, som Jesus först vänder i en fråga om omvändelse, låter Jesus sedan utmynna i en liknelse om att bära frukt för himmelriket. Men det första, liksom det sista steget på den vägen grundar sig på Guds vilja att rädda och befria, som är just det som förmår människan till omvändelse, att vända sig till Gud.

21 juni 2015

Predikan: 4 söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd
Förlåten och åter förlåten
21.6.2015 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Matt 9:9-13
Jesus besöker Matteus hus och håller måltid med honom. Det får andra tullmän och syndare höra, så de går dit frimodigt och deltar i måltiden. Det är inte utan orsak Jesus kallas för tullindrivarnas och syndarnas vän.
Men hur har Jesus blivit syndarnas vän? När vi läser Bibeln märker vi, att det inte är möjligt att ha måltid med vem som helst. Bibeln nämner många gånger att de man främst kallade till gemensam måltid, var de som är förtjänta av en inbjudan.
Den som var värdig under Jesu tid att bli inbjuden, som inte bara är en personlig vän till den som inbjuder utan också en sådan som kan kallas för Guds vän. Det är alltså inte en syndare, utan en som håller Guds bud. Den djupa klyftan går mellan rättfärdiga och syndare, till de sistnämnda hör också tullindrivarna.
Nu har Jesus kallat en tullman till lärjunge. Det förutsätter att de också håller måltid tillsammans. Hur kan det vara möjligt att Jesus kallat en Guds ovän? När Jesus kallar tullindrivare och syndare, så gör han liksom när en läkare botar sjuka. Men han gör mer än en läkare. Han förlåter också deras synder.
Vem kan förlåta synder utom Gud? frågar de skriftlärda, och menar att han hädar. Enligt GT kan endast Gud förlåta synder och den människa som förlåter synder hädar. Men Jesus säger, att Människosonen har makt att förlåta synder. I Markus evangelium förundras just människorna över att människan fått en sådan makt.
När Jesus förlåter synder och kallar syndare till gemenskap med sig, innebär det, att dessa syndare får sitta till bords med alla rättfärdiga och kallas för Guds vänner. Det är den oväntade gradstegringen för dessa förlåtna syndare. De blir friska och accepteras i Jesu gemenskap på samma sätt som de friska, som inte behöver någon läkare. Han uppmanar bara de skriftlärda att försöka förstå vad profeten Hosea menar med ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.”
Hos profeten Hosea står orden i ett sammanhang som beskriver folkets ånger. Profeten skriver att folket offrar utan den minsta ånger. Jesus har funnit att tullindrivarna som kommit till honom, är människor som verkligen ångrar sina synder och söker läkaren för att bli hela människor. De vill räknas som medmänniskor och Gudstjänare. De har fått nog av att vara utstötta.
Profetens ord är en bra påminnelse till de skriftlärda om att kunna skilja mellan riktig och falsk ånger. Dessutom tjänar orden som en påminnelse om att de rättfärdigas rättfärdighet är från Gud och inte något de själva presterat.
Vi märker att Gud är översvallande god mot människorna. Han visar det i Jesus, han som inte gör skillnad på människor, utan menar att även den mest oduglige måste få komma in i Guds rike.
Det visar att ingen skall tänka att den kommer in i himmelriket med sina förtjänster. Inte heller skall vi tänka att vi är så dåliga pga våra brister och synder att vi inte har den minsta chans att komma in i Guds rike. Jesus visar att allt beror på Guds godhet och att vi alla är förlåtna syndare.
Jag har alltid förundrat mig över att Jesus bara kommer till människor och säger ”Följ mig”. Människans lämnar allt det hon höll på med och följer honom. Jag tycker attd et bara berättar om att Jesus har en sådan förmåga att finna människorna, som känner på något sätt igen honom och mer än så. De måste känna att Gud kommer där, och kallar människan med sig och de förstår genast följa.
Ingen annan har säkert sett dem och kallat dem. Dessutom känner de ju genast att de är accepterade sådana som de är. Syndarna kallades utan nådeansökan, Gud accepterade dem och lät dem finna en förbarmande gemenskap i Jesus. Gud uppsöker genom Jesus och upprättar dem, ger dem nåd och ett nytt liv.

20 juni 2015

Predikan: Johannes döparens dag (MF)

Martin Fagerudd
20.6.2015 kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
Text: Luk. 1:57-66 (Mark 6:14-29)
Den obekväma sanningen
Hur kunde Johannes! Han som föddes lika överraskande som Jesus, sin småkusin och skulle bli präst men for ut i obebodda trakter, i öknen. Levde asketiskt och döpte folk som kom till honom. Han kritiserade alla.
Ingen undkom hans kritik, och ofta kritiserade han på grövsta sätt. Fariseerna och de skriftlärda kallade han huggormsyngel, d.v.s. djävulens barn. Han sade dem att, ”vem har sagt att ni kommer undan den yttersta domen. Redan är yxan satt till trädets rot.” Även kungen fick höra ”du har inte rätt att ta din brors hustru till hustru åt dig.” Om domen var nära i Johannes förkunnelse så var också förlåtelsen. Johannes predikade omvändelse. Dopet som de som omvände sig tog emot av Johannes, var ett tecken på syndernas förlåtelse.
Johannes fick naturligtvis fiender. De skriftlärda och fariseerna var efter honom. Även i hovet hade han skaffat sig fiender. Herodias var kanske den bittraste av dem alla. Hon var hustru till kungen Herodes Antipas som hade tagit Herodias till hustru av sin bror.
Herodias var en typisk maktmänniska som inte tyckte att något offer var för litet för att nå sina mål. Hon offrade t.o.m. sin dotters heder för det och lät henne dansa för den födelsedags-firande kungen på hans föelsedag. Dansen gjorde ett kraftigt intryck på kungen.
Vid det laget var både kungen och gästerna kraftigt berusade och Herodes hade i ögonblickets rus lovat att styvdottern får be av honom vad som helst. Flickan visste inte vad hon skulle be av kungen och rådfrågade sin mor Herodias, som föreslog Johannes döpares huvud på ett fat.
Herodes blir bedrövad. Han måste mot sin vilja måste avrätta Johannes döparen, vars liv han försökt på allt sätt spara, eftersom han höll honom för helig och gärna lyssnade till denna gudsman, som talade sanningen.
Inte ens han som var kung, kunde tänka och förutse vad hans löfte kunde ha för följder. Det var ett löfte, givet i födelsedagens rus och fest, för att förhäva sig inför sina höga gäster, fastän han väl visste, att han inte kunde ge en kvadratmeter av sitt land. Han tänkte förstås att dottern säkert nöjer sig med en anspråkslösare gåva.
Om avrättningen berättas endast i enkla ordalag och alla kännetecken på martyrskap fattas. Den enda ljusglimten ser vi i hur Johannes lärjungar hedrar sin döde lärare och begravar honom.
När samme Herodes senare får höra ryktesvägen om Jesus, vaknar hans onda samvete och han tolkar ryktet i ljuset av det anklagande samvetet: Johannes har uppstått från de döda! Med detta uttalar han högt det som hela tiden plågat hans samvete.
Herodes ville säkert säga: Gud kan man inte tysta. Hans ord kan inte utplånas. Det är Gud som väcker samvetet, som en del försöker döda. Herodes tänker att han nu blir tvungen att svara för en oskyldig mans död, som talade den obekväma sanningen.
När evangeliet berättar om Johannes så betonar den inte honom som en exemplarisk man. Snarare vill den betona världens motstånd mot Gud. Världen kämpar emot honom med att springa efter under, med lagiskhet, onda gärningar, intriger och mänsklig svaghet.
Liksom världen kämpade emot Gud i Johannes, så gör den det också i Jesus. Herodes trodde att Johannes uppstått, när han fick höra ryktet om Jesus och hans gärningar. På samma sätt fick Jesu lärju­ngar höra att Jesus uppstått. Då förstod de, att Guds ord kan inte dödas, därför är Jesus är Guds ord, som blivit människa.
Det bekräftade Jesus för sina lärjungar på pingsten. Han gav dem då en uppgift och ett löfte, att vinna alla folk åt sig. Genom den uppgiften gav han dem ett bevis på Guds nåd och godhet, att Gud inte vill den ogudaktiges död, utan att den som varit Guds fiende omvänder sig och får leva.
Gud förkunnar därför uinte hämnd, utan förlåtelse för den som vill bli fri det som anklagar. Till denna befrielse skänker han tro på evigt liv och salighet till den som vill tro på förlåtelsen.