16 september 2014

Predikan: 14 söndagen efter pingst


Martin Fagerudd: 
Den frivilliga nästan 
14.9.2014 kl. 10
Helsinge kyrka St Lars 
Välsignelse av frivilliga
Evangelium: Matt. 5:43-48
Idag håller Jesus sin viktigaste predikan som vi kallar för Bergspredikan. Den håller han på ett berg. Berget är platsen i GT där man möter Gud. Det gjorde Mose och flere profeter, också lärjungarna och nu många fler människor. I denna del av sin predikan talar Jesus om lagens bud.
Jesus rättar till i det här avsnittet med några ord, vad Guds ord egentligen betyder. Det som han rättar till, inleder han med orden 'Ni har hört att det blev sagt.' Det här kallas för en tes. När han sedan vill förklara hur man skall förstå det, så inleder han det med orden 'Men jag säger er.' Det här kallas för en antites. Och det här gör han sex gånger i Bergspredikan. Jesus inte bara förklarar lagens bud, utan han kommer i själva verket med någonting helt nytt.
Det sista nya Jesus vill komma med eller det sista han vill rätta till handlar om nästan och fienden. Med nästan har man alltid förstått att det betyder någon som hör till samma folk, familj eller grupp. Jesus gav vid ett tillfälle en ny insikt om vad nästan betyder. Det var med berättelsen om den barmhärtige samarier.
GT uppmanar till motstånd mot allt som upplevs som ont, gudlöst, eller mot sådant som tycks kräva outtröttlig strid. Men Jesus säger att "älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner."
När Jesus uppmanar att älska även fiender, betyder det här inte bara ett slags sinnestämning mot dem. Kärleken skall förvandlas till gärningar. De förföljda hade oftast händerna bundna, då var bönen kanske den enda aktivitet man kunde ha i en sådan situation. Det har de kristna upplevt och det upplever de förföljda fortfarande ända sen den första tiden.
Men när man ber för fienderna och för dem som förföljer så är man fullkomlig som Gud. Han låter sin godhet möta alla utan åtskillnad. Han riktar sin odelade uppmärksamhet på alla människor, oberoende hurudana de är. Gud älskar alla människor odelat. Det är på detta som vi känner Guds fullkomlighet. Varken den ogudaktige eller den gudfruktige får efter vad de förtjänar, utan alla möter Guds godhet, som vi också kallar för nåd. Därför skall vi inte se på allt det ytliga som vi definierar våra medmänniskor med, utan se bakom det och tänka, att också hon är en medmänniska, som är skapad av Gud och som också möts av Guds godhet liksom vi.
Det här hade man annars aldrig förr hört i Israel. Det var nytt. Man hade ju gott om fiender i Israel och inte har de nu heller tagit slut. Jesus vill att vi skall löna det onda med det goda. Om vi lönar det onda med det onda så är vi ju inne i en oändlig hämndspiral, som aldrig tar slut. Att löna ont med ont är också väldigt oekonomiskt. Vi slösar bara med vår tid till något, som Gud inte befallt. När vi lönar ont med ont så binder det så mycket våra krafter, att vi inte kan göra det goda, som Gud har befallt. Att göra det goda är det som Jesus kallar kärlek. Men det är inte den enda orsaken. I Bergspredikan berättar Jesus om nyckeln till att förstå vad han menar. Han säger "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." Det är lätt att förstå vad han menar.
Vi har 11 frivilliga systrar och bröder som vill tjäna sin nästa öppet och uppriktigt, utan åtskillnad. De är vår nästa, men också var och en av dem vill vara en frivillig nästa till varje medmänniska de möter. Vi välsignar dem och deras tjänst tjänst. Gud vare med er alltid.
Jesus uppmanar oss att vara lika fullkomliga som Gud, att på samma sätt helt och håller ägna oss åt medmänniskan. Fullkomlighet betyder inte att man skulle finslipa sin egen person till det yttersta. Nej, det betyder att människan överlåter sig åt Gud, så att vi odelat med vilja och känsla, kraft och själ uppmärk-sammar Gud och medmänniskan. Det är kärlek och den är alltid frivillig.
Jag skall till sist låta profeten Mika säga det, som jag sagt med många ord, kort och enkelt ”Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.” Så är det. Rätt och slätt, utan krusiduller.

10 september 2014

Predikan: 13 söndagen efter pingst


Martin Fagerudd: 
Att kunna styra rätt 
7.9.2014 
kl. 10 i Helsinge kyrka St Lars
kl. 12 St Martins kapell
Evangelium: Matt. 12:33-37
Det berättas att det stolta engelska klipperskeppet Cutty Sark en gång tappade sitt roder i en orkan i Indiska oceanen på hemvägen från Kina till England. Fartyget drev omkring planlöst i flere dygn, medan sjöarna bröt över däcket. Efter att ha drivit omkring i sex dygn fick de rodret reparerat. Arbetet lyckades och hemfärden kunde fortsätta. Ni kan säkert föreställa er lättnaden att igen ha kontroll över fartyget. Stormen hade kontroll över fartyget i sex dygn, då de under omänskligt svåra förhållanden lyckades reparera rodret. Utan roder kan man inte styra ett fartyg. Jakob skriver om hur nödvändigt det är, att kunna kontrollera fartyg med det lilla rodret, lika viktigt som att kunna kontrollera sin kropp med sin tunga, så att ingendera sätter oss på grund.
De som vet något om människan brukar säga att vi använder förnuftet till 4% men känslorna till 96%. Det är känslorna som ofta kan bli oss till ett problem, när vi låter dem styra tungan. Då säger den det vi tänker, utan att vi hinner tänka vad vi säger, förrän vi säger det vi inte tänkt säga. Och så får vi ångra oss, vilket kan vara tungt. Men när vi ber om förlåtelse så ställer förlåtelsen allt till rätta igen, och vi känner oss verkligt befriade.
Jesus talar inte om tungan men om munnen, som säger det som vi känner starkast. Han talar själv ganska häftigt och kallar några människor för huggormsyngel, vilket betyder djävulens barn. Det är ganska hårt att kalla någon för djävulen. Djävulen beskrivs ju inte som en person eller som en gestalt i NT. Det här är för att ingen människa skall kunna kallas för djävul.
Vi har ändå lätt för att demonisera andra människor. Det är inte ovanligt och de som gör det blir tvungna att ångra det. Men Jesus ångrade inte vad han sade. Tvärtom kastar han olja på elden. Han talar häftigt åt fariseerna, ett visst partifolk, som påstod att Jesus botat en stum och blind man med hjälp av djävulen.
Jesus ger svar på tal. Han säger, att sedan när har djävulen börjat strida mot sig själv. Jesus menar, att djävulen inte kan göra det goda, eftersom hans jobb är att göra det onda. Han vill ju att människan skall plågas av allt möjligt, sjukdomar och bli så galna, så att hon varken litar eller tror på Gud. Det är hans huvudsyfte att människan skall vara blind för Gud.
Jesus ställer dem en utmanande motfråga 'Med vems hjälp driver då era anhängare ut demonerna?' De vet att de sagt att Jesus driver ut demonerna med djävulen hjälp. Då betyder det att deras lärjungar gör det också. Men om de gör det med Guds hjälp, så måste det även gälla Jesus.
Det som Jesus sade åt fariseernas partipampar gjorde dem svarslösa. Jesus säger att han botar de sjuka '….. med Guds ande,’ och det betyder att ’… då har Guds rike nått er.' Guds rike gör det goda, som hjälper och befriar människan. Det försöker varken snärja eller förstöra människans liv. Guds rike hjälper människan att upptäcka det goda och det vackra här i livet, framför allt Gud. Det är det som Jesus jobbar mest med, till människans bästa.
Men visst finns det också sådana människor som jobbar för det onda, kanske för att de blivit blinda för det. Det allra värsta tycker jag att är när de frestar människan att ge upp sin tro. Det goda gör man både med sina tankar, handlingar och sin kropp. Med samma intrument gör man också det onda. Med samma instrument befriar Gud människan, när Jesus predikar och undervisar, förföljs, lider och dör. Jesus kände av allt detta i sin egen kropp. Vi kan också känna starkt hur han kände det, med våra känslor.
När vi känner starkt för något eller känner starkt med någon, så känner vi att vi är ett med saken eller personen. Jesus känner starkt med oss men han känner också starkt för oss. Han vill vara ett med oss, därför att han är ett med Gud, som vill att vi skall vara ett med.

18 augusti 2014

Predikan: 10 söndagen efter pingst


Martin Fagerudd:
Att förvalta livet
170814 kl. 10 Helsinge kyrka St Lars
Evangelium: Matt. 25:14-30
 

Hur skulle du reagera om du tilldelades ansvar för en verkligt rik människas hela egendom. Skulle du säga Hjälp! Jag klarar inte av det! Eller skulle du ta emot det som en fin utmaning och tänka Jag sköta hans egendomen bättre än ägaren själv, så att hans efterkommande i flere led kan ha glädje av egendomen. Nu är det inte arvsskatten jag avser. Men det är klart att någon kan få sådana infallsvinklar.
Mannen hade en bra strategi med sin egendom. Han måste ha tänkt att det är bättre att fördela hela egendomen på sina tre tjänare än att ge den åt en. Det fanns ju då en lika stor chans att den kunde gå förlorad. Alla vet ju att man inte skall sätta alla ägg i samma korg. Att satsa allt på ett kort kan också ge en obehaglig och oväntad, men ändå beräknad förlust.
De tre tjänarna hade fått tillsammans verkligt stora summor att förvalta. Även den som fick bara en talent ansvarade för 10000 denarer eller tiotusen dagslöner. Det är en summa som räcker långt längre än hans återstående liv. De två andra tjänarna gjorde lyckade affärer, men den tredje blev rädd och ängslig, han visste inget bättre än att han gömde sin talent i jorden. Det är förstås ett sätt att förvalta, men kommer ingen annan till nytta. Av allt att döma kände mannen sina tjänare väl. Slutsatsen av liknelsen är att den som förvaltar väl även det lilla, får mera ansvar.
Jesus berättar en rad liknelser, kort före han firar sin sista måltid med lärjungarna. Liknelserna handlar i huvudsak om att se upp för falska frälsare, om att vaka och förvalta. Jesus berättar liknelser om både god vaka och dålig vaka, om dålig förvaltning och om god förvaltning, och i denna sista liknelse som handlar om både gott bruk av förtroende och missbruk av förtoende.
Alla dessa  liknelser om att vaka och om att förvalta mynnar ut i berättelsen om den yttersta domen, när Människosonen vid tidens slut sätter sig på härlighetens dom och skiljer människorna som herden skiljer fåren från getterna. Berättelsen om domen är den enda, som inte är liknelse. Med liknelserna beskriver Jesus Guds rike, som är verkligt, omfattande och för med sig välsignelse.
Med att berättelsen om domen inte är en liknelse. Den liknar profeten Daniels syn. Jesus vill säga att sådan här är den på riktigt. Domen igen berättar inget om varken tro eller frälsning, nåd eller rättfärdighet. Det enda domaren fäster uppmärksamhet vid är om hans minsta bröder, blivit föremål för hjälp eller försummelse. Med de minsta bröderna menar domaren de fattiga. Domarens grundläggande princip för domen är inte tron, inte hoppet, utan kärleken.
Kärleken är grunden för hela Guds skapelse. Gud skapar enligt det godas princip, så att det viktigaste i livet kan mätas med måttstocken gott-ont och rätt-orätt. Med liknelsen om talenterna vill Jesus föra våra tankar till grunden för allt, som är livet.
Livet borde inte vara en självklar sak för någon, fastän vi ofta lever på det viset, att allt finns till för oss. Det är inte att ge värde åt livet, åt allt och alla andra. Liknelsen vänder på synvinkeln och säger att vi finns till för allt och alla andra, för att också vi har fått livets gåva.
Vi kunde säga, att tron, hoppet och kärleken är goda synvinklar på livet. De är olika men också sammanfallande sätt att ge värde åt livet. De är framför allt goda perspektiv på livet. De uttrycker tillsammans tron på det goda. De är sätt att förstå den grundläggande saken att livet hör ihop med Gud. Och att det är livet som vi fått att förvalta. Och inget kan vara viktigare, än det viktigaste.
Du har i själva verket tilldelats ansvaret för Guds hela egendom, hans rike, som är vägen, sanningen och livet. Det är just genom det här livet, det enda sättet vi förstår, att Gud finns, att han skapat oss, att han kommit oss nära oss i Jesus Kristus, och vi just för Jesu Kristi har livet som inte dör.

08 juli 2014

Predikan: 4 söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd
Sonen som inte förlorade rätten att vara Guds barn
6.7.2014 kl. 10 Helsinge kyrka St Lars
Evangelium: Lk 15:11-32
I liknelsen om den förlorade sonen finner man både en berättelse om två bröder, liksom om en familj, en far och hans två söner. Man kan säkert också se den som ett modernt familjedrama om familjerelationer. Familjen splittras men återförenas, vilket inte är så modernt.
I regel har en liknelse endast ett syfte. Men liknelsen om den förlorade sonen är ett undantag. Den har två syften. Den har beröringspunkter med andra ställen i evangeliet, som handlar i allmänhet om Jesu umgänge med syndare. Det här temat vill jag nu hålla mig till, men det betyder inte att temat nödvändigtvis garanterar liknelsen ett lyckligt slut.
Först berättar liknelsen om den yngre sonen. Det var vanligt att arvet skiftades medan far levde och därför är det inte ovanligt att den yngre ber om sin del av arvet. Eftersom den äldre sonen ärver 2/3 får den yngre 1/3. När den yngre får sin del, har han inte längre någon del i sitt barndomshem. Arvet är nu det enda han har att leva på. Bäst skulle det vara om han förmådde öka kapitalet.
Den unga, självständiga mannen har inga planer. Han slösar hela arvet. Det blir hungersnöd och får ett arbete som svinaherde hos en rik man. Först när han sväter och längtar efter svinmaten, upptäcker han sin förnedring.
Vad skall han göra? Han är hungrig och längtar hem. Han kommer ihåg att där hemma går t.o.m. daglönarna mätta. Daglönarna är en tillfällig arbetskraft, som ofta väntar på torget för att se om någon hade arbete att erbjuda. Torget fungerade som arbetskraftsbyrå den tiden.
Men sonen kan inte bara återvända hem och säga: Jag är hemma nu. Han tänker säga åt sin far Jag är inte värd att kallas din son längre. Han hade redan fått ut sitt arv och därför kan han inte vänta sig att få återinstallera sig i sitt barndomshem.
Han måste söka anställning där, som i ett främmande hus. Han förstår också att han måste han förklara varför han återvänder. Eftersom han är son i huset ber han om förlåtelse. Sedan ber han om anställning, så att han inte behöver svälta. Men han blir emottagen som en son och fadern ställer till med en fest. För fadern hade sonen varit död, men han lever igen och är återfunnen.
För fadern hade sonen aldrig upphört att vara en son. Med liknelsen om den återvändande sonen visar Jesus att Gud är översvallande god och tar emot alla, även dem man trott vara förlorade.
Jesus var ständigt tvungen att förklara sin verksamhet bland syndarna. Alla visste att Jesus var vän med syndare och andra utstötta människor. Jesu vänskap med dem var kravlös, så att han t.o.m. höll måltider med dem, fastän det var förbjudet. Jesus vet att han kritiseras för sitt sätt att arbeta. De som kritiserar Jesus, representeras i liknelsen av den äldre brodern.
Vid ett verkligt tillfälle, när Jesus besöker tullmannen och syndaren Sackaios i Jeriko, reagerar människorna på samma sätt som den äldre brodern i liknelsen. De säger: "Han har tagit in hos en syndare". Jesus säger då "...Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det". Vid ett annat tillfälle säger han ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka.” Han uppsöker dem som hungrar efter gemenskap, rättfärdighet och frälsning.
Den äldre brodern frågar avundsjukt, varför ingen ordnat fest för honom och hans vänner? Då påminner fadern honom Allt mitt är ditt. Fastän den äldre sonen redan äger allt som finns i fadershuset, har han inte brukat sig av alla rikedomar där finns. Han hade tjänat utan glädje och hade inte ens unnat sina vänner glädje. Den äldre sonen levde rättfärdigt och rikt, men utan glädje och utan att tänka på alla möjligheter.
Det sägs inte om den äldre sonen steg in i festhuset. Den delen kanske Jesus lämnar öppen för att var och en att avgöra hur man själv skulle göra i sådan situation.
Liknelsen handlar också om en familj, som först splittras, men sedan återförenas. Många vill gå sin egen väg och Jesus har mycket jobb med att uppsöka alla. Att återförenas med Guds familj är att lära sig be om förlåtelse och att förlåta. Den yngre brodern lärde sig att be om förlåtelse. Han fann också att i hans faders hus finns förlåtelse. Om den äldre lärde sig att förlåta, vet vi inte. När människan lär sig att be om förlåtelse och att förlåta, då blir det stor glädje och fest. Och då kallas alla till glädjen över att Guds rike övervinner ondskan med godhet och gör allt helt.
Åt dem som redan finns i fadershuset och inte vet vad de skall göra, säger Jesus ”Allt mitt är ditt.” Himmelrikets skatter står till ditt förfogande. De tar inte slut. Gläd er, för utan glädje orkar ingen tjäna.
Jesu liknelse påminner oss att när vi låter det bero på Gud så förlorar vi inte rätten att vara Guds barn. Liknelsen understryker att Gud är vår översvallande gode himmelske Far som vill samla alla sina barn hem, där vi har allt vi behöver.

29 juni 2014

Predikan: Tredje söndagen efter pingst (MF)

Martin Fagerudd:
 En ren skurk
29.6.2014 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Luk 19:1-10

Sackaios var tullmännens chef i Jeriko. Det yrket var inte uppskattat den tiden. Sackaios var den tidens "gudfader". Hans namn betyder ren fast han är en skurk. Han var mycket rik, men det gav honom inga fördelar i samhället. Han var en syndare. Ingen fick ha umgänge med en sådan. Sackaios vågade inte visa sig bland andra människor. Dessutom var han mycket kort. Jesus besökte också Jeriko en gång, fast han hade berättat en skräckfylld liknelse om vägen dit ner, som verkligen var farlig.
Sackaios hade säkert hört att Jesus hade snabbt blivit vän med tullmän och syndare. Det kanske berodde på att Jesus måltider med dem var vida kända. Det är måltidsgemenskapen i det judiska samhället och kulturen som är tecknet på att man har samhörighet och att man sinsemellan är jämställd. Syndare och rättfärdiga kunde inte sitta vid samma bord och syndares hus skulle undvikas.
Det var kanske det här Jesu umgänge med dem som ansågs utanför, som gör Sackaios nyfiken på Jesus, liksom Jesu många under. Hans nyfkenhet övervinner i alla fall alla hinder. Han kliver upp i en sykomor, som är ett träd med kraftiga kvistar och många blad. Där har han god utsikt.
Jesus märker Sackaios genast. Sackaios inte bara får se Jesus, utan han blir tilltalad av honom. Och den verkliga överraskningen bjuder Jesus på när han säger "Idag skall jag gästa ditt hem". Sackaios skyndar sig ner från trädet. Han är glad över det alldeles oväntade besöket och alldeles överväldigad av det. Han tar emot Jesus som en hedersgäst.
Jesus fick ofta höra kritik om att han umgås med syndare. Kanske det irriterar dem att Jesus inte besöker dem, som ansåg sig vara värdigare. De får märka att det var inte dem Jesus sökte. Han söker dem, som behöver något de inte själva kan skaffa sig, acceptans och godkännande.
Jesus gör inga under i Jeriko. Den verkliga överraskningen bjuder Sackaios på, när han ger ett tacksamt svar på Jesu besök. Han talar modigt och klart. Han visar att det är ett uttryck för tacksamhet och bättring. Enligt fariséernas lagtolkning var det omöjligt för tullmännen att få sina synder förlåtna, eftersom de inte kunde gottgöra sina brott.
Sackaios har fått ett godkännande som bara kan beskrivas som nåd. Han förstår att han har fått något han inte förtjänat. Och det visar sig att han är en rik man som inte är bunden av rikedomen, utan han kan lösgöra sig från den. Han lovar nämligen ge hälften av sin egendom åt de fattiga. Den tiden krävdes endast 1/5 till välgörenhet. Av resten av sin egendom är han redo att betala fyrdubbelt igen för det han pressat ut. Endast en tjuv, en skurk, måste gottgöra så mycket. Det här gör inte Sackaios av tvång, utan av frivillighet, därför att han fått nåfot han inte förtjänat.
När Jesus hör vad Sackaios säger, så säger Jesus att också Sackaios är ett Guds barn. Jesus har uppsökt Sackaios på Guds uppdrag. Gud har funnit Sackaios, som inte är förlorad. Jesus säger det väsentligaste om sin uppgift, "…Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det".
Sackaios ville så gärna duga för människorna och för Gud. Han får höra av Jesus att han duger. Sackaios blev räddad. Skurken blev ren. Han blev värdig sitt namn.
Berättelsen om den verkliga människan Sackaios, visar hur Jesus uppsöker de utstötta, som hungrar efter godkännande, att duga för människor och för Gud. Berättelsen om Sackaios visar vad Gud vill och vad han hela tiden gör.
Det finns många människor som inte behöver gömma sig för andra, som kan anse sig hederliga och rena, utan svek. Men Jesus lämnade just dem för att besöka Sackaios. Det kan vara ett hårt slag för vem som helst, att inte bli hedrad tillsammans med sitt hus. Sådana var vana vid besök. För Sackaios var det det enda besöket, men också det som ändrade på hela hans liv. Vem vet, det kan ha ändrat också på alla andras inställning till honom. Han valde den väg, som Gud visade honom.