18 januari 2015

Predikan: 2 söndagen efter trettondagen (MF)

Martin Fagerudd
En programförklaring om ett fullbordat program
Välsignelse av förtoendevalda i Vanda svenska församling
18.1.2015 kl. 10 Helsinge kyrka St Lars
Evangelium: Luk. 4:16-21
Lukas är den enda av evangelisterna som berättar att Jesus kunde läsa. Det är just i samband med en bibelläsningen som Jesus förklarar programmet för sin verksamhet. Han berättar att han möter alla som människor. Han tar i betraktande hela människan, så att han botar dem från sjukdomar, ger dem ett gott budskap och ett hopp, som befriar dem till att leva. Jesus ger människan det vad hennes kropp, själ och ande behöver.
Läsehändelsen innehåller också undervisning. Efter att Jesus läst ur profeten så undervisar han också och berättar vad det betyder som han läst. Det betyder inte samma som för profeten Jesajas åhörare, som levde i fångenskapstider.
När Jesus undervisar är det en ny situation. Jesus säger att det han läst, redan har gått i uppfyllelse för dem som hör honom. Det finns en skillnad mellan Jesajas och Jesu budskap. Visst är Jesajas budskap också Guds ord. Det handlar i sin situation om något som skulle ske i framtiden, medan det som Jesus säger redan skett i aktuell tid, när han talar det. Av det här vet vi att Guds ord när Jesus undervisar, är Guds levande ord, därför att Jesus själv är Guds levande ord.
Jesus läser och underviar det här i Nasarets synoagoga. Hans tal får en positiv respons. I något skede kommer frågan ”Är det inte Josefs son?” tillsammans kanske med kommentarerna Det här är ju hans hemstad. Han kan säkert göra mycket mer här. Vi är ju hans kompisar.
Men Jesus gör inga tecken, för att inte tala om att han skulle bota någon där. Hans familjs grannar kanske tänkte att Jesus skulle öppna en filial där och att hans kompisar skulle få special-behandling.
Jesu verksamhetsområde är mycket större och det finns på annat håll. Det börjar där, det kallas för mörkrets land eller dödsskuggans dal. Det är där man inte på länge hört något löfte från Gud, nämligen i Galiléen, på Gennesarets nordvästra strand. Där börjar Jesus sin verksamhet, fast han proklamerade sitt budksap och program i sin hemstad, där han vuxit upp. Men där var han ingen profet. Inte förrän Gud uppväckte honom från de döda. Då trodde man också i Nasaret. Bättre sent.
Visst skulle det vara roligt att säga, nu när ett nytt församlingsråd tillträtt, att det program som har förklarats för alla så har redan fullbordats.
Men vi är inte i samma position som Jesus men nog i samma som lärjungarna. Jesus ger lärjungarna uppdraget, att förkunna det goda budskapet för alla folk i hela världen. Den uppgiften ger han i Apostlagärningarna. Det sker på samma sätt som när Jesus förklarar sitt program och berättar vad han skulle göra.
I Apg berättar han vad lärjungarna skall göra. De skall göra precis som han. De skall möta människorna och behandla dem som hela människor. Uppgiften är lätt, men människor kan vara komplicerade. Det gör att lärjungarna råkar i alla möjliga situationer, som sätter dem på prov, när de skall tillgodose människors andliga, fysiska och psykiska behov. Det församlingen annars gjort från första början oc det gör den fortfarande.
Det för med sig förstås arbete, när församlingsrådet skall jobba ihop. Det är inte så svårt men kräver att var och en sätter sig in i uppgiften. Dessutom är vi inte ensamma. Församlingen har valt er alla till att utföra uppgiften, men det är Herren själv som har gett er uppdraget och samtidigt själv välsignar er till det.
När församlingsrådet välsignas till uppgiften, så följer detta ett mycket gammalt formulär från den första kristna kyrkans tid. Församlingsrådets ledamöter blir välsignade genom handpå-läggning och bön denna dag, då alla era förtroendevaldakolleger i Vanda också blir välsignade i sina respektive församlingar och högmässor. Gud välsigne er och Herren vare med er i alla skeden i livet.
Mycket arbete finns. Det gör det ända tills ert mandat fullbordas och långt efter er tills tiden fullbordas. Församlingen har valt er till att utföra det. Ni sköter det er del av tiden och på er plats här i Vnada svenska församling. Tillsammans bistår vi också det lokala och det globala ekumeniska arbetet genom dem som har fått den kallelsen, samtidigt som vi också är ett med alla andra kristna kyrkor i vårt land och överallt i världen.
Vårt arbete här i Vanda svenska församling är inte bara vårt. Inte heller församlingen är bara vår. Den är Kristi församling och arbetet vi utför är Kristi arbete. Han sade det ju redan i början "Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig." Jesu arbete fortsatte så länge han levde, men det slutade inte på korset, utan fortsätter här tillsammans med oss. Det tror vi och vet vi att han gör, liksom hela kyrkan och församlingen med oss.

23 december 2014

Predikan: Fjärde söndagen i advent (MF)

Martin Fagerudd
Vem är min far och min mor, min släkt och min bror?
21.12.2014
kl. 10 Helsinge kyrka S:t Lars
kl. 12 S:t Martins kapell
Evangelium: Matt 1:18-24
 
Det finns de som säger att Josef är en konstruerad person och alltså inte en historisk person. Han påminner mycket om GT:s Josef. Han är liksom GT:s Josef en rättskaffens och en rättvisan man. Han ser drömmar liksom Josef i GT, vilket har följder både för dem själva liksom för dem i sin närhet. Det är ett tecken på deras nära kontakt till Gud. Jesu far Josef finns med endast i berättelsen om Jesu födelse. Man känner itne till något om hans liv, varken före eller efter Jesu födelse, inget heller om hans släkt. Han försvinner mycket snabbt ur berättelsen efter Jesu födelse.
Matteus vet liksom alla andra evangelier att Jesus är född av en jungfru, vilket betyder av en ogift kvinna. Endast för Matteus och Lukas är hans födelse en överjordisk sak, fastän de egentligen bara berättar när Jesus blev Guds son och fick den heliga Anden. Alla NT:s författare tar annars ställning till den saken. Paulus säger att Jesus blev Guds son vid sin uppståndelse, Markus säger att Jesus blev vid sitt dop och Johannes säger att Jesus var Guds son före skapelsen.
Matteus problem är det, att Hur kan den ogifta kvinnan Marias son vara av Davids släkt? Det förutsätter GT. Maria hör inte till den släkten. Matteus vet att Josef hör till Davids släkt, och han är den ende möjliga personen för att Jesus överhuvudtaget har en far och hör till Davids släkt. Josef blir Jesu far och Messias blir upptagen i Davids familj och släkt. Det räckte för Matteus att Jesus blev adopterad in i släkten.
Det är annars bara i Matteus evangelium, där Jesus kallas för Josefs och Marias son. I alla andra evangelier kallas Jesus för Marias son. En man som inte hade en känd far kunde inte ara gift. Det var inte Jesus. Han hade ingen familj. Men i hans vokabulär fick familjen och syskon en ny betydelse. Det är alla de som gör Guds vilja.
Väntan på Messias härstammar från kung Davids tid. David är ju GT:s idealkung. Varken före eller efter har Israel upplevt en sådan glanstid. Men inte heller David var jude, han var från Edom. Men trots det gör Gud ett förbund med David, att göra hans släkt till en evig dynasti.
Under tiden efter David hade folket stött på många motgångar, det hade råkat i landsflykt. Då uppstod ett nytt problem: Måste man nu avstå från Guds löfte om Davids eviga dynasti och Messias? Det gjorde man inte, utan man väntade att löftet skulle fullbordas i framtiden. Och den som skulle säkra Davids eviga dynasti är Davids son Messias.
Därför är Matteus så angelägen om att Jesus hör till Davids släkt. Han gör inte som Lukas som konstaterar att Maria och Josef är redan tillsammans när hon blir havande genom helig ande. Han gör inte heller som Markus, som börjar sin berättelse från Jesu dop. Han konstaterar att Maria är havande förrän Josef och Maria blir ett äkta par och säger att Josef inte är Jesu biologiske far, utan han adopterar Jesus som sin son.
Därför gör inte Matteus som Johannes evangelium. Johannes låter Jesus fråga om Messias måste höra till Davids släkt. Jesus svarar själv på frågan med en vers ur Davids psaltarpsalm: ”Herren sade till min Herre, sätt dig på min högra sida tills jag har lagt dina fiender under mig.” Och han frågar: Hur kan Messias vara David son om David kallar honom för Herre? Johannes berättar inte ens om Jesu födelse, varken om Maria eller ens Josef, som han inte känner. Jesus är ju Ordet som finns hos Gud före all tid.
Därför är Josef så väldigt viktig för Matteus. Matteus själv är född jude och dessutom en skriftlärd. Och han hade blivit himmelrikets lärjunge. Han hade blivit kristen. Därför betonar Matteus också hur skriftens löften uppfylldes i Jesus. Det är helt naturligt, ja inte bara det utan ett måste att Messias hör Davids släkt.
Frågan om Jesu släkttillhörighet är inte det avgörande. Fastän någon kan tänka att det är viktigt med detaljerna, så tänk på den stora bilden. Varför skulle frågan om Jesu släkttillhörighet vara så viktig. Inte ens evangelierna är entydiga.
Höjdpunkterna i Jesu liv är det han gör: han möter människor, botar dem, ger dem makten att förlåta synder, han lovar att Gud hör bön och svarar och accepterar människorna villkorslöst i sin gemenskap. De oemotsägliga höjpunkterna i hans liv är ju att han led och dog för människans synder, men Gud uppväckte honom från de döda för att alla skall få det liv Jesus Kristus har. Jesus föddes som en av oss, men vi väntar att han kommer till oss vid världens slut. Då är vår väntan är slut. Han har sagt att på den dagen skall ingen fråga av honom något mer.

09 december 2014

Predikan / Saarna: Självständighetsdagen - Itsenäisyyspäivä

Niko Huttunen, dos.
6.12.2014 kl./ klo 10
Pyhän Laurin kirkko, Vantaa - Helsinge kyrka S:t Lars, Vanda
Itsenäisyyspäivän raamatunteksti on Roomalaiskirjeen luvussa 12. Självständighetsdagens bibeltext står i Romarbrevets kapitel 12: 
Jos on mahdollista ja jos teistä riippuu, eläkää rauhassa kaikkien kanssa. (Room. 12:18)
Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. (Rom. 12:18)
YLE uutisoi noin puolitoista viikkoa sitten, että yläkoululaiset ilmaisevat historian tunneilla yhä useammin huoltaan sotilaallisesta uhasta. Tieto Mainilan laukauksista tuntuu ahdistavan ajankohtaiselta. Eräs opettaja kertoo: ”Oppilaat ovat huolissaan siitä, miten meidän käy jos Venäjä hyökkää ja miten nopeasti Suomi voitaisiin vallata. Minä muistutan heille, että meillä on hyvät välit Venäjään, enkä näe syytä siihen, miksi se muuttuisi.” Opettaja on oikeassa sikäli, että mitään välitöntä uhkaa ei ole näköpiirissä. Silti vastaus vaikuttaa väistelevältä. Ihan normaalia ei ole esimerkiksi se, että Puolustusvoimat sijoitti Hornet-hävittäjiä Helsinki-Vantaan lentokentälle. Se rauha, johon Paavali kehottaa meitä, on asteen kauempana kuin viime itsenäisyyspäivänä.
Efter Sovjetunionens nedgång ansåg många sakkunniga att Europa eller även att hela världen har övergått från maktpolitik till en fredlig balans där relationerna baserar sig på dialoger och fördrag. Så tänkte till exempel amerikanska professorn Francis Fukuyama som publicerade sin inflytelserika bok Historiens slut och den sista människa år 1992. Fukuyama påstod att den liberala demokratin har slutgiltigt överträffat andra ideologier. Därför är de stora idéstriderna och konflikterna över. Den militanta islamens och terrorismens uppgång bevisade snart att Fukuyama och hans idévänner hade fel, men i Europa kunde vi falla i fredssömn efter Jugoslaviens upplösningskrig. Dessa krig ansågs vara följdsjukdomar av det förflutna som bara borde helas på vägen till den beständiga freden.
Nu har vi vaknat igen till den kalla världen, och det påminner oss på ett obehagligt sätt om det kalla kriget som vi redan drömde att vara borta. Men det var ju en dröm. I själva verket fanns maktpolitiken närvarade hela tiden. Efter Sovjetunionens nedgång nådde Förenta Staterna hegemoni i världspolitiken. Dess armé var övermäktig i jämförelse med alla andra arméer. Vi hade en så kallad hegemonisk fred, Pax Americana som väl kan jämföras med Pax Romana. En hegemonisk fred baserar sig på militär makt, den må bestå av amerikanska regementen eller romerska legioner. Militär makt kräver ekonomiska resurser och i detta avseende har Förenta Staterna försvagats under senare åren. Under samma tid har Ryssland investerat i sin armé. Vi är vid dörren till ett nytt och mera obalanserat Europa. Paulus uppmaning att hålla fred är mera aktuell än under de förra två decennierna.
Kiristynyt poliittinen tilanne näkyy myös kirkkojen välisissä suhteissa. Syyskuun alussa oli määrä pitää Venäjän ortodoksisen kirkon ja meidän kirkkomme väliset ekumeeniset neuvottelut Moskovassa. Valmistelut olivat jo pitkällä, kun kesäkuumilla venäläiset yllättäen asettivat ehdoksi yhteisen asiakirjan allekirjoittamisen. Lopulta kävi ilmi, ettei Venäjän ortodoksinen kirkko halunnutkaan käydä neuvotteluita. Syyksi ilmoitettiin Suomen piispojen ohje parisuhteen rekisteröineiden kanssa pidettävästä rukouksesta. Siinä ei näet tuomita homoseksuaalisuutta synniksi. Ohje on kuitenkin annettu jo vuonna 2011 eikä siis tullut venäläisten tietoon vasta kesällä. Kaikesta päätellen taustalla on muut syyt, ilmeisesti yleispoliittiset.
Ortodoksinen usko on noussut Venäjällä tärkeäksi osaksi Vladimir Putinin politiikkaa. Krimin valtauksen jälkeen Putin muisti puheessaan mainita, että hänen kristinuskoon kääntynyt kaimansa Pyhä Vladimir sai kasteensa Krimillä vuonna 988. Putin totesi kasteen uskonnollis-poliittisen merkityksen erittäin selvästi. Se – näin sanoi Putin – ”määritteli Venäjän, Ukrainan ja Valko-Venäjän kansoja yhdistävän kulttuurin, arvojen ja sivilisaation lähtökohdat.” Tähän kuvaan sopii erinomaisesti se, että Venäjän ortodoksisen kirkon johtaja Kirill kantaa arvonimeä Moskovan ja koko Venäjän patriarkka. Huomattava osa hänen alaisistaan seurakunnista sijaitsee juuri Ukrainassa ja Valko-Venäjällä, mutta myös muualla, esimerkiksi Baltiassa.
Säännölliset neuvottelut Venäjän ortodoksisen kirkon kanssa aloitettiin vuonna 1970. Tarkan valvonnankin alla ne muodostuivat venäläisille ikkunaksi länteen. Käsittääkseni Paavalin ohje ”Eläkää rauhassa kaikkien kanssa” toteutui muutenkin kuin vain rauhanpropagandana. Tämä yhteistyö onnistui keskellä kylmää sotaa, mutta nyt kirkkojen suhteet ovat kylmenneet. Vuorovaikutus on kuitenkin aina kahden kauppa. Paavali on vain realisti, kun hän varustaa kehotuksen rauhasta sanoilla: ”Jos se on mahdollista ja teistä riippuu.” Koskaan ei riipu vain meistä.
Fukuyamas fredsvision baserade sig på Georg Wilhelm Friedrich Hegels filosofi. Enligt Hegel utvecklas kulturen, civilisationen och även hela världshistorian genom konflikter: en tes kolliderar med en antites och denna konflikt resulterar i en syntes, något nytt sammanställd av tesen och antitesen. Syntesen blir en ny tes som kolliderar igen med en ny antites för att föda en ny syntes. En kedja av konflikter upphör i en viss tidpunkt som är historiens slut. Då har allt blivit färdigt liksom Fukuyama trodde. Men han hade fel. Han hade inte fel bara på den internationella nivån, utan också på den nationella nivån. I alla västerländska medier syns samhälleliga diskussioner som en oavbruten kedja av idékonflikter. Detta passar ihop med Hegels filosofi. Hegel trodde, att utan konflikter sker ingen utveckling. Debatt och polemik är bara en form av konflikt: Ordet ”debatt” betyder ursprungligen ”strida” eller ”misshandla”, och ”polemik” kommer från det grekiska ordet πόλεμος, krig.
Men man kan också se debatter och polemik som mindre välsignande. Jubileumsfonden för Finlands självständighet (SITRA) publicerade förra september i en forskning av Yves Doz och Mikko Kosonen. Forskningen påstår att försvaret av tillvunna intressen i debatter leder till stagnation. I stället för en samhällelig debatt rekommenderar forskningen dialog på högsta nivå, en dialog som bidrar till ömsesidig förståelse och kollektiv förpliktelse. Utveckling kan ske även utan konflikt, påstår forskningen. Om vi håller fred med alla människor – liksom Paulus krävde – kan vi ändå vara på väg mot utveckling.
Kun Paavali puhuu rauhasta, hän tarkoittaa nimenomaan rauhaa ulkopuolisten kanssa. Pieni kristittyjen ryhmä isossa Rooman valtakunnassa saattoi toimia vain sikäli, kun suhteet ulkopuolisiin olivat kunnossa. Ennen kehotustaan rauhaan Paavali nostaa esiin kristittyjen keskinäiset suhteet. Hän kuvailee näitä suhteita keskinäisenä arvostuksena ja koston välttämisenä (Room. 12:16-17). Kristittyjen keskinäinen yhtenäisyys on ikään kuin ennakkoehto rauhan säilyttämiselle myös suhteessa ulkopuolisiin.
Suomessa itsenäistymisvaiheiden traagiset muistot johtivat pitkän aikaa sellaiseen sisäpolitiikkaan, jossa yhtenäisyyttä pyrittiin kaikin tavoin luomaan ja varjelemaan: 1920-luvun sovintopolitiikka, Mäntsälän kapinan kukistaminen ja huippuna talvisodan yksimielisyys. Sodan jälkeen laitavasemmistoa suitsittiin ja lopulta edettiin konsensuspolitiikan aikaan. Tätä politiikkaa ei enää ihannoida kuin rajatuissa piireissä. Polarisaatio on pääsemässä valloilleen ikään kuin jokin päivittäin ”yhteiskunnallisena keskusteluna” tarjoiltu polemiikki johtaisi edistykseen. Kuka takaa, että viikko viikon perään toistuvat TV-debatit, loputtomat kolumnit ja kärjekkääksi muotoillut uutiset vievät asioita eteenpäin internetin keskustelupalstoista puhumattakaan?
Tragikoomisella tavalla tilamme näkyi hiljattain eduskunnassa tehdyssä avioliittopäätöksessä ja nyt sen jälkipyykissä. Oliko tarpeen kärjistää keskustelua siihen pisteeseen, varsinkin kun se jättää varjoonsa suomalaisen yhteiskunnan kannalta paljon vaikeampia asioita: turvallisuustilanne, talouden alamäki ja globaalissa mitassa ympäristöongelmat. Eikä tarvitse olla profeetta arvatakseen, että avioliittokeskustelu aukeaa uudestaan myös kirkossa ja vielä paljon aiempaa repivämpänä.
Kansankirkko on yhteiskuntamme peili. Uskonto on ihmisille siinä määrin sensitiivinen asia, että se tuo herkemmin esiin meidän tilamme. Eikä nyt näytä hyvältä. Huolestuttavinta tässä kaikessa on heikko sitoutumisen aste. Kun asiat eivät etene oman mielen mukaan, halutaan eristäytyä. Epäilen, että moni eroaisi valtiostakin, jos se vain voisi tapahtua muutamalla klikkauksella. Onko tämä enää se maa, joka yksimielisesti puolusti itsenäisyyttään? Koululaiset kysyvät, miten meidän kävisi, jos maahamme hyökättäisiin. Olisiko aika ottaa tämä kysymys tosissaan, sillä se on meille elämän ja kuoleman asia.
Paulus var inte en idealist som trodde på en obesvärad fred. Han var en realist som kände den romerska maktpolitiken. Litet efter sina ord om fred, talar han om överhöghet. Man måste lyda överhögheten – liksom han öppet säger – i fruktan av överhöghets svärd. Paulus hör här samman med antikens människor som trodde på den starkares lag: ”Må det som är starkare alltid kuva det som är svagare” (Epiktetos, Utläggningar 1.29.13). Att hålla fred, sker inte nödvändigtvis mellan jämställda parter. Enligt Aristoteles är det viktigt att veta vilka möjligen kan bli statens fiender så att man kan – och nu använder han samma ord som Paulus (εἰρηνεύω) – ”hålla fred med den som är starkare” (Retoriken 1359b39).
Paulus politiska realism är mycket viktigt för ett så litet land som Finland. Vi måste alltid minnas våra begränsningar i större länders maktspel som ofta är allt annat än osjälvisk. Johann Vilhelm Snellman uttryckte det så här: ”Hvarje nation är och måste vara egoistisk, arbeta blott för sitt eget bestånd. För henne finnes ingen annan bestämmelse än den, att höja sig öfver andra nationer och leda mensklighetens verldshistoriska utveckling. Ingen nation åter kan godvilligt underkasta sig en sådan ledning, och kriget måste derföre afgöra.” Och Topelius skrev: ”Denna allas sjelfviskhet gentemot sina likar, är en ständig drifkraft, som för folk, individer och mensklighet framåt.”
Snellmans och Topelius äckelrealistisk syn på allas själviskhet innehåller en viss sanning, speciellt i internationell politik. Det betyder att inget annat land bryr sig om vad som gagnar oss. Snellman uttryckte denna realism på det klassiska sättet, när han sade: ”Det är detta jag, om jag det förmådde, ville inskärpa outplå[n]ligt i mina landsmäns öfvertygelse: att en nation bör lita endast på sig själf. En sådan öfvertygelse innebär, att en nation icke skall begära och eftersträva något annat, än hvad dess makt räcker till att vinna och bibehålla.” Men vilken makt har vi i mitten av stormakternas spel? Snellman påpekar att ”våldet icke styrer verlden” och Topelius instämde. Antalet av män och en effektiv utrustning är bara materiella fakta. Krigskonsten är ändå alltid beroende också på sådana immateriella fakta som vilja. Om allt berodde på materiella fakta, hur skulle då vårt lilla land kunna existera? Och där viljan finns, där finns också möjligheten att vilja hålla fred.
Niin, mitä me vastaamme koululaisille, jotka kysyvät, kuinka meidän käy ja kuinka nopeasti maamme voitaisiin vallata? Huomatkaa, että he eivät kysy, voidaanko maatamme vallata vaan kuinka nopeasti se tapahtuisi. Sanoisin, että he ovat realisteja. Maamme on pieni ja suurvalta voi sen valloittaa. Ainoa rauhoittava, mutta realistinen vastaus kysymykseen ”Kuinka kauan valloittaminen kestäisi” on tämä: se kestäisi liian kauan. Suurvaltakin laskee panos-tuotos -mittarein. Tämän vastauksen takana täytyy kuitenkin olla riittävä puolustuskyky. Se edellyttää kansaltamme riittävää yhtenäisyyttä, maanpuolustustahtoa ja materiaalista valmiutta.
Kun puolustuskyky on kunnossa, hyökkääjä huomaa valloittamisen hinnan liian korkeaksi ja jättää meidät rauhaan. Tämä on merkillinen paradoksi, jonka vanha, alkuperältään tuntematon latinankielinen sananlaskukin tuntee: si vis pacem, para bellum, ”Jos tahdot rauhaa, valmistaudu sotaan”. Paavali ei varmaankaan ajatellut, että suuressa Rooman valtakunnassa piskuisen kristittyjen joukon olisi tullut varustautua asein. Meidän asemamme on kuitenkin toinen. Toteuttaaksemme hänen kehotustaan rauhan säilyttämiseen, meidän on paitsi oltava kanssakäymisissä naapuriemme kanssa, myös pidettävä kunnossa puolustuskykyä.
On syvästi lohduttavaa huomata, että jo Raamatussa tunnetaan meidän tilanteemme. On syvästi lohdullista huomata, että Raamattu tarjoaa meille täysin realistista opetusta siitä, miten pienet elävät suurten keskellä. Jumala tuntee meidän tilanteemme, mutta uskallammeko itse tuntea sen vai pakenemmeko päivänpoliittiseen kuohuntaan? Ettekö kuule, mitä teille sanotaan: ”Jos on mahdollista ja jos teistä riippuu, eläkää rauhassa kaikkien kanssa.”

20 november 2014

Predikan: Uppbrottets söndag (MF)

Martin Fagerudd
Försov dig inte!
16.11.2014 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Mark. 13:33-37
Försov dig inte! Du har säkert hört det här. Det var säkert din mamma eller din pappa som kom för att väcka dig. Jag har hört det många gånger. Inte bara i min ungdom. Morgnar har alltid varit tunga för mig, eftersom jag vaknar så långsamt. Och jag vet att min mamma hade jättejobbigt att få mig iväg till skolan och till studierna. Men mamma var alltid envis och hon väckte mig alltid så vänligt och att jag bara måste stiga upp. Och så var ju kaffet färdigt. I dag skulle vi också börja väldigt tidigt här, redan halv tio. Det kan vara kämpigt ibland.
Nu är det inte bättre än att Jesus säger också idag Håll dig vaken! Somna nu inte om! För snart börjar det hända! Så sa han åt sina lärjungar i trädgården där han bad sin sista bön. Men Petrus, Jakob och Johannes drog långa timmerstockar. De orkade inte hålla sig vakna fastän Jesus, som är deras lärare, Mästare och som lärt dem allt om Gud, var ängslig inför sitt lidande som han visste att skulle komma. Jag tror att om lärjungarna skulle verkligen ha fattat det, vilket de inte gjorde då, hade nog handlat på ett annat sätt. Men lärjungarna såg inte så långt fastän allt började hända redan följande morgon efter Jesu sista bön.
Men idag talar Jesus inte om sin sista stund, utan om tidens sista stund. Han menar att eftersom allt har en början, som började med Guds skapelse, så har allt också ett slut, när han kommer tillbaka. Det igen betyder inte att allt slutar med en katastrof. Nej. Jesus säger Jag gör allting nytt.
Ibland behöver man något nytt, ett par skor, en ny rock eller en mössa när det blir kallare. Förresten är alltid roligt med nytt. När man fått det nya så märker man, att det är så mycket bättre än det gamla som ofta är slitet och inte håller mera.
Så är det med Guds rike, som Jesus säger, att skall göra allting nytt. Det nya måste vara så mycket bättre för att den gamla världen har blivit gammalt och sliten i vår hand.
Det är bara så, att vi kan inte gå i butiken för att titta på förhand, på samma sätt som vi gör när vi vill skaffar oss en ny mössa istället för den gamla vi har. Vi har aldrig sett Guds rike och vi har aldrig hört hur det är. Annat än förstås vad Jesus berättar.
Det Jesus berättar om Guds rike har han endast kunna förklara med liknelser. Han säger ju, med Guds rike är det som när en kvinna gör en bröddeg, eller med Guds rike är det som när en man finner en pärla i en åker.
Det kan kännas tufft och säkert frustrerande att vänta på något man inte känner till. Det kan vara svårt att ens vara nyfiken på det. Därför kan det kännas onödigt att vaka och vänta. Jesus menar inte att man inte skall sova, och vara sömnlös och orolig hela tiden. Han menar bara att sov men stig i tid opp.
Att stiga tidigt opp är inte det enda tuffa som en ung människa måste vara med om. Visst är det viktigt att stiga upp i tid, men lika viktigt är det också att gå lägga sig i tid. Människan behöver få vila tillräckligt. Vi är skapta på det viset att egentligen så är det just vårt huvud som behöver mest vila. Vår kroppåterhämtarsig efter arbete. Det är inte bra att vaka och äännu mindre bra är att unga människor vakar. Huvudet hålls inte klart utan vila. Särskilt är det viktigt att hålla huvudet klart när det gäller tro.
Kära konfirmander. Det är er personliga tro som ni bekänner idag, liksom vi alla andra. Nu är tron ingen prestation, inget som vi måste utföra, för att få den. Den är en gåva, som vi får just för att vi är dem vi är. Tron Gud skänker oss, är inte en massa krav. Tron är tillit till Gud. Det är just den som öppnar sig och mognar för dig under tidens gång när du lever med den.
Det är inressant att få växa på det viset. Hoppas du får vara med om många sådana aha-upplevelser hurudan Gud är och hur han jobbar här i världen, och framför allt hur han tar hand om dig. Sov väl, så orkar du. För idag så säger Jesus Stig sedan upp i tid så ni inte missar någonting!

Predikan: Reformationsdagen (MF)

Martin Fagerudd
Hur syns trons grund i Jonatecknet?
9.11.2014 kl. 10
Helsinge kyrka S:t Lars
Evangelium: Matt. 16:1-4

Idag minns vi reformationen. När vi tänker på den så fäster vi oss vid det som är grunden för vår tro. De som reformerade kyrkan då tyckte att den viktigaste frågan som uttrycker trons grund för varje människa är Duger jag åt Gud?
När jag var ung så tyckte jag att den viktigaste frågan var Finns Gud? Jag har nog fått svar på frågan och det har jag berättat åt församlingen. Gud svarade ju redan åt Mose Jag är den som är. Jag tror inte att frågor som Finns Gud? eller Vem är Gud? har försvunnit ur tiden. Säkert kan det finnas någon också som frågar Duger jag åt Gud? Alla dessa frågor finns kvar och väcks återigen av alla nya generationer som kommer upp i denna Guds värld. Det här är den enda världen, så vitt jag vet, i den här världen som man ställer sådana frågor. Det är bra att man kan göra det här.
När fariseerna och saddukeerna ber Jesus visa tecken från himlen, så menar de just att Jesus skall bevisa att han är Guds son och att Gud finns. Jesus svarar dem att det enda tecken de får är Jonatecknet.
Jona är egentligen den enda av alla profeter som fick en verkligt positiv uppgift. Han ska predika omvändelse och räddning för staden Nineves invånare. Fastän Jona får ett så bra uppdrag så försöker han smita undan det och tror att han genom att resa långt bort kommer utom räckhåll för Gud.
Jona går ombord på ett Tarshish-skepp och reser till Sardinien eftersom han tror att Gud inte räcks dit ända. Men han blir överraskad när han förstår att han är orsak till den hårda stormen. Han förstår att Gud har nått honom. Därför ber Jona de andra ombord att kasta honom överbord så att alla andra räddas.
Samtidigt blir också han räddad. Nu förstår han också att han inte kommer undan sin uppgift. Gud lämnar inte Jona i fred förrän Jona slutfört uppdraget. Resultatet blir för honom rentav en besvikelse. Nineve gör bättring och räddas. Han hade satt sig ned på lämpligt avstånd för att betrakta Nineves undergång. Jona var en dålig spåman men en bra profet.
Jonas gjorde annars inget märkvärdigt i Nineve. Han endast predikade. Det är det som Jesus menar med Jonatecknet. Och det är det enda tecken som han lovar dem som kräver tecken av Gud. Människorna i Nineve lärde sig av Jonas predikan. De tog Jonas predikan på allvar. Människorna lärde sig att att de var viktiga åt Gud eftersom han sände dem en profet för att rädda dem. Och han räddade dem på riktigt.
Ni alla duger åt Gud och därför har Gud räddat er. Ni är ju här för Jesu skull, som vi alla vet att Gud lät lida och dö, för våra synders skull och som Gud uppväckte från de döda för att Gud skall uppväcka oss från de döda.
Att finnas till på samma sätt som Gud betyder att vi får finnas till på samma sätt som Jesus som var den första som fick livet som inte dör.
Därför är också församlingsgemenskapen så viktig. Det är den här gemenskapen som ger var och en det som ingen kan ensam nå eller sträva efter. Det är här i församlingen som Gud försäkrar oss att vi är inneslutna i hans nåd, frid och kärlek. Det är det som var reformatorernas enda syfte med sitt arbete, att hjälpa människor till räddning, och inte att ställa hinder för dem.
Vi är innesluta i Guds gemenskap på rätt grund, i tron på Jesus Kristus, som ger var och en en säkerhet, som ingen kan ta ifrån oss. Sådan Gud är, sådan är också tron.