11 februari 2007

Sexagesima - ordets söndag

Profeten Jeremia tänker så här:
”Är jag bara Gud på nära håll, säger Herren,
och inte Gud långt borta?
Kan någon gömma sig så väl att jag inte ser honom?
säger Herren.
Uppfyller inte jag både himmel och jord?”
Gud känns ibland långt bort, ibland känns Gud nära. Ibland tänker vi oss att det är bäst att Gud är nära. För då kanske vi kan känna oss så där trygga och säkra, som vi ibland tänker oss att kristna människor gör.
Nu är det ju inte riktigt så enkelt. Gud är nära men långt borta samtidigt. Är det min känsla av var Gud är, eller är det faktiskt så? Vi fattar inte hela tillvaron. Det finns så många frågor. Paulus tänker att vi ser allt som i en gåtfull spegelbild. En gång ska vi se igenom den, få svar på alla frågor.
Det enda jag vet är att Guds kärlek bär genom allt. Genom varje andetag. Och kanske finns en spricka i spegeln, och genom den ser vi kanske Gud. När jag vill, ser jag dig.I barnens energi i pulkabacken. I småfåglarnas måltid vid fröautomaten, i det koncentrerade uttrycket i pianistens ansikte, i kampen för livet och kärleken, en dag till, ett andetag till. Jo du Jeremia, Gud uppfyller både himmel och jord.
"Gud, du andas genom allt
så att hela världen lever
varje natt och varje dag
andetag för andetag
Vad vi än får bära här
vet vi, Herre, att du bär oss
varje natt och varje dag
andetag för andetag"
(Ps 870, Psalmer i 90-tal. Text Ylva Eggehorn)