27 april 2008

Predikan: Femte söndagen efter påsk (KafH)

Karl af Hällström:
Hjärtats samvaro med Gud
Tvåspråkig högmässa i Lilla kyrkan, Borgå
på Nationella veterandagen 27.4.2008
Matt 6:5-13
När jag gick i skriftskolan, lärde vår skriftskolpräst oss en definition på bön, som jag sedan i min tur förde vidare till mina egna konfirmander. Denna definition lyder: Bön är hjärtats samtal med Gud, vår käre himmelske Fader.
Definitionen är ändå inte fullständig. Den är i sig korrekt, för hjärtats samtal med Gud är ju verkligen bön, men bönen är också mycket annat. Särskilt i ljuset av dagens heliga evangelium, där Jesus undervisar oss att inte rabbla tomma ord (Mt 6:7), blir det här med "samtal" en smula besvärligt. Jag vill därför hävda att en bättre definition vore följande: Bön är hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader. Vi behöver inte räkna upp alla våra behov eller önskningar för att informera Gud om dem, för, som Jesus konstaterar, [vår] fader vet vad [vi] behöver redan innan [vi] har bett honom om det (Mt 6:8). Bönens informationsvärde kan vi bortse från. Det som är viktigt är inte så mycket innehållet i kommunikationen med Gud, utan själva kommunikationen som sådan.
Vi kan jämföra detta med kommunikation och samvaro människor emellan. När vi sitter tillsammans med dem vi älskar, må det vara våra föräldrar, våra barn, vår äkta hälft eller någon annan, så är inte det viktigaste att samtalet flyter utan avbrott, utan det viktigaste är att vi är tillsammans. Vi behöver inte ens nödvändigtvis säga någonting alls; tystnaden kan tala för oss.
På samma sätt fungerar det med bönen. Samtalet med Gud är utan tvivel en viktig form av bön. Ändå kan tystnaden, gemenskapen, vara mer talande än de ord vi säger; vi blir mer uppbyggda av att tystna och lyssna än av att hopa ord på ord.
Yhteiskunnassamme ja luterilaisessa kirkossamme teemme usein juuri sen virheen, että keräämme sanaa sanan päälle. Sanat ja oikeat muotoilut tulevat niin tärkeiksi että itse sanoma jää takaalalle. Meillä on niin monta puuta ympärillämme ettemme näe minkälaisen metsän ne muodostavat. Ja ajatus että joskus voisi kokeilla hiljaisuutta - ei sanoja, ei musiikkia, ei ääniä - olen huomannut se ajatus on joillekin meistä suorastaan pelottava.
Kuitenkin hiljaisuus olisi meille niin tärkeä. Tämä ei koske ainoastaan hengellistä elämäämme, vaan jopa henkistä terveyttämme. Terveytemme on vaarassa sekä jollemme koskaan saa kokea hiljaisuutta ja jollemme koe mitään muuta. Edellinen vaara on tietenkin tässä yhteiskunnassamme huomattavasti suurempi.
Min klasslärare hette Hedvig Holmberg, minns jag, när jag var på första klassen i Bangatans folkskola. Jag hann faktiskt gå två klasser i folkskola innan grundskolan infördes i Helsingfors år 1976, och "Banan" blev Cygnaeus lågstadieskola. Tant Heddi var redan pensionerad, men hoppade in med oss under ett års tid, då det tydligen var brist på lärare. En tydlig minnesbild som jag har från den tiden är hennes undervisning om bönen. Förutom att vi t.ex. fick lära oss Fader vår utantill, lärde hon oss nämligen, att då man ber skall man hålla händerna stilla. Hon menade förstås att man inte skall syssla med en massa annat på samma gång som man ber, men lilla Kalle 7 år uppfattade inte hennes nyans, utan gjorde ett experiment när vi nästa gång hade rast. Jag sprang över skolgården och försökte samtidigt hålla händerna stilla så att jag skulle kunna be. Som alla förstår misslyckades jag; det går ännu att hålla armarna någorlunda orörliga när man går, men det är mycket svårt att göra det när man springer.
Till saken hör förstås att tant Heddi inte hade orätt. Hennes undervisning om bönen var korrekt i samma mån som min skriftskolprästs definition var det. Naturligtvis kan man be medan man gör någonting annat. Det skadar inte alls att be om man t.ex. kör sin bil i diket. Men om detta är det enda tillfälle då man ber, blir bönen rätt ensidig. Det var säkert det som tant Heddi menade: i vårt regelbundna böneliv bör vi hitta ett stilla ställe där vi inte sysslar med annat utan verkligen kan lyssna och inte bara rabbla ord. Gå [...] in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda, som Jesus uttrycker saken (Mt 6:6).
On olemassa gospellaulu joka alkaa: Every time I - feel the Spirit - moving in my heart - I will pray. Olette ehkä kuulleetkin sen; se on ihan mukava laulu. Mutta senkin sanoma on puutteellinen. Vapaasti suomennettuna sen teksti alkaa: "Rukoilen joka kerta kun tunnen Hengen liikkuvan sydämessäni." On tietenkin hyvä rukoilla kun Henki johtaa meidät siihen - mutta se ei riitä.
Se on vähän kuin sanoisi: Joka kerta kun minulla on nälkä, menen ruokakauppaan. Ongelma on siinä, että jos käyn nälkäisenä kaupassa, niin ostan nopeasti valmistettavaa ruokaa, jotta nälkäni sammuisi. Se johtaa siihen että ruokavalioni ei luultavasti ole tarpeeksi monipuolinen ja ravitseva. Nälkäni johdattamana ostan sitä paitsi usein liikaa ruokaa, eikä sekään ole terveellistä. Sen sijaan minun tulisi suunnitella ostokseni ja ruuanlaittoni, jotta söisin sopivia määriä monipuolista ruokaa, ja jotta valmistaisin ruokani oikeaan aikaan, niin että se olisi valmis kun minulla on tarve syödä.
Samoin, ja vastaavasta syystä, meidän tulisi suunnitella rukous- ja hartauselämäämme. Mikäli rukoilemme ainoastaan kun tunnemme Hengen kosketuksen, niin yhteytemme Jumalaan tulee riippuvaiseksi omasta tunnetilastamme, joka voi olla aika häilyvä. Sitä paitsi emme silloin huomioi sitä tosiasiaa että meillä on suurin tarve rukoilla silloin kun emme tunne lainkaan mitään, kun kaikki vain vaikuttaa olevan kovaa, kylmää, mykkää - sillä sellaisiakin aikoja on hengellisessä elämässämme.
Säännöllisyys on välttämätöntä hengelliselle kasvullemme - enkä tarkoita että meidän pitäisi lukea Raamattua ja rukoilla säännöllisesti joka toisena karkauspäivänä, jos se sattuu olemaan torstai. Säännöllisyys saisi kyllä tulla hieman useamminkin. Mikäli haluamme olla yhteydessä Herraamme muinakin aikoina kuin säännöllisinä, niin eihän mikään meitä estä ottamasta häneen yhteyttä, mutta Jumala toivoo säännöllistä usein toistuvaa yhteyttä, koska se on meidän parhaaksemme.
Hur skall man då lägga upp sitt böne- och andaktsliv? Någon generell regel är svår att ge, eftersom vi är så olika. Det berättas att Luther brukade stiga upp tidigt på morgonen för att be innan dagens värv började, och ju mer han hade att göra, desto tidigare behövde han stiga upp, tyckte han. Jag har någon gång försökt mig på det här. Jag steg tidigt upp och försökte be när det var tyst och stilla i huset och det inte fanns några distraktioner, men det var så tyst och stilla att jag somnade där jag satt. Jag är ingen morgonmänniska så som Luther tydligen var, så hans system var inte till för mig. Själv har jag märkt att kvällen passar mig bäst. En stunds samvaro med Herren hjälper mig att varva ner efter dagens ståhej, så att jag sedan snabbt somnar när jag väl kommer i säng. Men för någon kanske lunchtid eller eftermiddagen är lämpligast - var och en måste själv pröva sig fram.
Det kan också vara bra att ibland komma bort från det vanliga invanda vardagliga hemlivet och pröva på en retreat. Att få satsa på tystnad och gudskommunikation i några dagars tid kan ge en kraftig vitaminspruta åt det andliga livet. Samtidigt vill jag komma med ett varningens ord: På en retreat kan man upptäcka saker och ting om sig själv som man helst inte hade velat upptäcka. Därför ges det tillfälle både till enskilda samtal med retreatledaren och till bikt. Ändå kan en retreat inte erbjuda någon terapi i egentlig mening, så den som inte är i någorlunda balans med sig själv skall inte fara på retreat, utan hellre först gå i terapi. Vilket inte heller är skamligt - eller åtminstone inte borde vara det.
Bön finns det alltså lika många former av som det finns individer. Det viktigaste är inte vilka ord vi använder, utan den gudsgemenskap vi har. Bön är nämligen inte så mycket hjärtats samtal som hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader.
Låt oss nu bekänna vår gemensamma kristna tro. Tunnustakaamme yhteinen kristillinen uskomme.

Predikan: 5 söndagen efter påsk (BT)

Ben Thilman:
En häst skall ha en sadel...
Esbo domkyrka 27.4.2008
Matt 6:5-13
Vad är bön riktigt? Vad är det inte? Dessa frågor ställs vi inför i dag. Vi får först följa med Jesus ut i stadsvimlet. Där stöter vi på ett fenomen som berättar åt oss vad bön inte är. Det är människor som uppvisar fromhet. I ett samhälle var det är en fördel att vara en frommis, så försöker man ge ett så from intryck som möjligt. Men något har gått fel. Den bön som dessa frommisar bad var inte i första hand riktad till Gud. Den var riktad till dem som gick förbi. Den var ämnad att skapa en bild av en god och from människa. Det var fråga om en varudeklaration, snarare än en bön.
Bön är inte att rabbla upp ord.
Vad är bön? Bön är ett möte. Det handlar om att vara tillsammans. Det är att i det fördolda möta den Gud som är fördold för oss. Att lägga sig i Guds famn och möta Gud. Att tala till Gud det som ingen annan skall få höra. Det handlar om att vara tillsammans.
Den andra delen av dagens predikotext handlar om en speciell bön. Den vi kallar Herrens bön, eller Fader vår.
Bakgrunden till den bönen torde vara ganska enkel. Johannes Döparen hade lärjungar och de levde tillsammans och de hade också en bön som de hade gemensamt, som var deras bön. När Jesu lärjungar fick höra om detta ville de också ha en bön, som var bara deras.
När de frågade Jesus om han kunde ge dem en bön som skulle bli deras, så sade Jesus, så här skall ni be och så kom Fader vår, bönen till. Den bönen är alltså en bön som förenar oss med Jesus. Det är Jesu och hans lärjungars bön. Men det finns knappast en bön som lästs lera slentrianmässigt är just Fader vår bönen.
Det berättas om två kristna som samtalade om fader vår bönen, och så sade den ena; Om du kan be den koncentrerat, från börjat till slutet, skall du få min häst. Det här hände för länge sedan. Den andre började be och hade bara kommit halvvägs innan han måste fråga: Får jag sadeln också?
Orden kan vara svåra att hålla reda på, och tankarna kan flyga iväg, men det är faktiskt inte så farligt, om bönen är det som Jesus menade att den skall vara. Ett samtal i det fördolda, ett möte med den dolde Guden.
Amen

11 april 2008

Predikan: Tredje söndagen efter påsk

Karl af Hällström:
Vi är en familj
Regnbågsmässa i Helsingfors domkyrkas kapell 11.4.2008
Joh 17:11-17
Den evangelietext som vi nyss hörde är ett utdrag ur det som kallas "Jesu översteprästerliga förbön". I Joh är detta slutet på Jesu avskedstal, och i denna bön ber han för dem som är hans, just innan han fängslas och avrättas.
I avsnittet finns många intressanta passager, som berör oss idag. Eller i natt, borde man väl säga med tanke på klockslaget. "Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. [...] Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. [...] Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning." Detta bara som en liten repetition.
Jesus ber att vi skall vara ett, liksom han och Fadern är ett. Den här strävan syns i att vi som är här kommer från många olika kyrkor. Vi är baptister, katoliker, ortodoxa, lutheraner o.s.v., men vi förenas alla av Kristi kärlek. Det finns skillnader mellan oss också, det skall vi inte förneka, men de förbleknar i ljuset av det grundläggande att Kristus har dött och uppstått för vår skull.
Jesus har gett oss sitt ord, säger han, och det gör han genom det dubbla kärleksbudet. Det dubbla kärleksbudet lyder i en sammanfattad form: Du skall älska Gud över allting, och din nästa som dig själv.
Jesus ger oss detta bud i flera sammanhang. I Matt (22:34-40) och Mark (12:28-34) ger han det som svar på frågan om vilket bud som är störst och viktigast, och konstaterar: På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna. I Luk (10:25-28) får Jesus frågan vad man skall göra för att få evigt liv, och den besvarar han med det dubbla kärleksbudet. Sedan berättar han liknelsen om den barmhärtige samariern som svar på följdfrågan "Vem är min nästa?"
Detta bud sammanfattar den etisk-moraliska delen av den gammaltestamentliga lagen, alltså den del som fortfarande gäller för oss kristna. Det som faller utanför hör till den kultiska lagen, som inte längre är giltig. Jesus kom inte för att upphäva lagen, utan för att uppfylla den, säger han i Bergspredikan (Matt 5:17). Han uppfyller lagen genom korset och befriar oss genom uppståndelsen. Han definierar en sammanfattning av lagen i det dubbla kärleksbudet. I vår tolkning av den gammaltestamentliga lag som Jesus talar om, bör vi som hermeneutisk princip (alltså tolkningsmetod) ha just det dubbla kärleksbudet, på vilket allt - enligt Jesus själv - vilar.
Genom det dubbla kärleksbudet sammanfattar Jesus lagen och profeterna. Allt som strider mot kärleksbudet är förkastligt och allt som inte strider mot det blir exempel på hur det kan följas. Så är fallet med de tio budorden - första tavlan (bud 1-3) visar hur vi kan älska Gud, medan andra tavlan (bud 4-10) ger exempel på hur vi kan älska vår nästa.
När Jesus på korset uppfyllde lagen öppnade han vägen för oss till Gud. Vi går inte den vägen genom att hålla buden, utan genom att tro på honom. Vi skall alltså inte älska Gud genom att hålla andra bud än det dubbla kärleksbudet, utan vi skall älska honom genom att älska honom!
Allt i Bibeln - och inom det kristna livet som helhet - allt måste underkastas den kärlek som Gud visar oss i Kristus, och som Jesus själv sammanfattar i det dubbla kärleksbudet.
Också Paulus (vars förment homofoba uttalanden ofta citeras i sammanhanget) talar med samma röst som Jesus när han skriver (Rom 13:8-10): Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.
Det finns inga lagbrott, utom det som är kärlekslöst.
Det finns ingen synd, utom det som skadar någon.
Men redan detta är förstås för mycket för oss människor.
Det dubbla kärleksbudet är ett av de klaraste tecknen på att vi måste acceptera varandra sådana som vi är, stöda varandra att leva i tro, hopp och kärlek, och hjälpa varandra att bli de människor som vi är tänkta att vara.
Och när vi gör det, när vi ser på varandra med Jesu ögon, så märker vi också hurdana prioriteringar vi bör ha. Vi skall på allt sätt försöka förbättra den värld vi lever i, så den blir en så god plats som möjligt för alla som finns i den. Däremot skall vi inte inbilla oss att vi skall lyckas göra världen perfekt. Perfektion är ett gott mål att sträva till, men ett som vi i denna värld aldrig kommer att uppnå. Därför säger Jesus: "Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda."
Men reform och förnyelse måste vi arbeta med. Reform behöver både kyrkan och vi enskilda kristna ständigt. Ett gammalt men aktuellt slagord är Ecclesia semper reformanda - Kyrkan bör ständigt reformeras. Samtidigt är vi inte betjänta av reformation för dess egen skull, utan endast som ett medel för att uppnå någonting värdefullt eller för att skala bort någonting skadligt.
I våra nutida kyrkor finns det både ett och annat att reformera när det gäller t.ex. byråkrati och strukturer. Det som reformens udd bör rikta sig mot är ändå enligt min mening den misstolkning av uttrycket "Guds ord" som gör sig gällande och som skadar enskilda personer ända in i märgen, när de blir slagna med lösryckta bibelverser.
Uttrycket "Guds ord" syftar inte i NT på någon textsamling (den kallas i allmänhet "Skriften" eller något liknande). "Guds ord" är inte Bibeln, utan Jesus Kristus, Ordet som blev kött. Bibeln innehåller ord från Gud då den för fram Kristus, men den innehåller också annat. Exempel på sådant är de judiska kultiska föreskrifter som Jesus gjorde föråldrade. De fyller sin plats i Bibeln genom att måla upp en bakgrund till varför Kristus behövde komma till jorden, men de är inte Guds ord ens på det sätt som uttrycket i allmänhet förstås.
Bibeln är i sig är en mycket god bok och värd att studeras ingående. Men i vår kyrka konkurrerar den med Kristus om vem som är Guds ord. Denna konkurrenssituation bör vi reformera. Det är Kristi kärleksbudskap som är det väsentliga, inte vad vi nu råkar kunna pussla ihop av olika udda bibelverser.
"Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning," ber Jesus. Och det är helt sant, bara vi förstår ordet rätt.
Temat för denna gudstjänst är "Vi är en familj." Och det är sant på många plan. Regnbågen, mångfaldens symbol, vajar i våra hjärtan, för det är betydligt bättre med mångfald än med enfald. Och så är det ju också i en familj. Mammor, pappor, söner, döttrar, bröder, systrar - vilken familjens sammansättning nu än är - bildar en familj inte för att de alla är likadana, utan för att de hör ihop. Såsom vi kristna hör ihop genom Kristus. Såsom regnbågsfolket hör ihop. Och den som är både kristen och regnbågsmänniska hör ihop inte bara med kristna hbt-are, utan med både kristna och med hbt-are; inte antingen eller, utan både och. Vilken rikedom!
Vi är en familj. Jesus ber för oss: "Helige fader, bevara dem [...] så att de blir ett." Amen, må så ske!

06 april 2008

Predikan: Andra söndagen efter påsk

Henry Byskata:
Den gode herden
Predikan vid högmässa och centrum-kvällskriftskolans konfirmation
i Trefaldighetskyrkan (Vasa) 6 april 2008 kl. 13.00
Joh. 21:15-19
Markus, Kristian med K, Jacke eller Christian med ch, Sanna, Patrick, Therese, Thomas, Kristina, Anton, Susanna och Robert, elva konfirmander, fyra flickor och sju pojkar, kommer om en stund att konfirmeras här i Trefaldighetskyrkan och vara med om sin första nattvardsgång. Kvällsskriftskolan här i centrum inleddes redan i september och avslutas nu närmare sju månader senare. En fin gemensam vandring genom den kristna tron och Bibeln har vi ledare fått ha tillsammans med er konfirmander. Och kontakten med föräldrar, faddrar och andra anhöriga har också hört till.
Tack, bästa föräldrar, för ert fina förtroende och för att ni i ur och skur transporterat era ungdomar till församlingshem och kyrka och till Alskat lägergård. Tack till Jarkko, Heidi och fina hjälpledare och praktikanter, som har vandrat tillsammans med dessa ungdomar. Jag är säker på att det inte på något sätt har varit förgäves! Tvärtom!
En ungdomsarbetsledare i en församling i södra Finland skrev nyligen på Kyrkpressens blogg, att "jag har på ett lustigt plan lärt mig att älska dessa ungar på dessa läger. De flesta är alldeles obetalbara i sin spontanitet. Deras oförstörda frågor om Gud, Jesus och hela kyrkan är en fantastisk källa till tänkande."
Han finner också mindre goda sidor hos dem: "Det är klart att man kan fokusera på lågvattenmärken. Konfirmander är ett pack. Konfirmander kan man inte lita på. Konfirmander frågar efter presenter i stället för Guds rike. Konfirmander ljuger. Konfirmander mobbar varandra etc. etc."
Men så fortsätter han: "Dessa underliga och underbara ungar är precis som du och jag, när vi var unga. Glada, förhoppningsfulla, modiga, rädda, osäkra, roliga, labila och skapta till Guds avbild. De är liksom du och jag älskade av Gud. Dessutom är de en del av den kyrka vi bekänner oss till. Tack gode Gud för konfirmanderna."
Det är lätt att hålla med om detta. Och en notis på kyrkans hemsida berättar, att i fjol år 2007 var antalet konfirmander i hela landet 59.888! Av 15-åringarna deltog 88,5% i konfirmandundervisningen, en ökning med 1.264 konfirmander och 0,3%.
År 2007 skrev också 1.859 personer in sig i kyrkan i samband med skriftskolan och av dem lät 1.114 döpa sig. Antalet hjälpledare var 18.007 och i hjälpledarutbildningen deltog hela 27.053 unga.
År 2007 gick 47.573 unga i lägerskriftskola, 997 i kvällsskriftskola och 3.590 unga i dagskriftskola. Kvällsskriftskolan ökade sin popularitet med drygt 7 procent.
"I skriftskolan", säger man, "är det stora frågor kring liv och död som intresserar de unga. Relationer intresserar mycket - familj, vänner och sällskapande." Man talar också om kriser av olika slag. "Många unga har redan hunnit uppleva mycket i sina liv, också tuffa saker," säger en ungdomsarbetsledare i Mellungsby församling i Helsingfors.
Ungdomarna upplever skriftskolan som en plats, där de ges utrymme att tala både med andra unga och med vuxna. Innehållet i skriftskolan är annorlunda än i skolan, där det inte finns något läroämne inom vars ram man kan tala om stora saker i livet.
De unga är också intresserade av att behandla frågor utgående från kyrkans och trons synvinkel. Skriftskolan är en del av ungdomskulturen, säger kyrkostyrelsens sekreterare för församlingsfostran, men samtidigt är det kyrkans egen grej, som skiljer sig från annat man gör på fritiden. Unga är intresserade av vad kyrkans anställda har för åsikter och vad kristendomen betyder idag. Och han tillägger: en av målsättningarna med konfirmandundervisningen är att stöda familjerna i fostran. Också föräldrar, som inte hör till kyrkan, anser att skriftskolan är en fin sak. En av hemligheterna med skriftskolans popularitet är hjälpledarverksamheten. De 16-18-åringar som blivit konfirmerade erbjuds ansvarsfulla uppgifter. Att det finns hjälpledare med, påverkar skriftskolan så att dess språk och kultur är nära ungdomarna.
Ja, nu har jag uppehållit mig en god stund kring skriftskolan och vad den är och kan vara. Det har jag gjort, för att jag anser att den är så viktig och jag vill tacka er, föräldrar och övriga anhöriga, för att vi under drygt ett halvår fått har era ungdomar till låns. Vi hoppas, att ni låter dem också i fortsättningen få komma med i församlingen, i ungdomsarbete, hjälpledarutbildning, konserter, gudstjänster och nattvardsgångar.
Evangeliet och den predikotext vi hörde Jarkko läsa från altaret, Joh. 21:15-19, är en direkt fortsättning på den text konfirmanderna för en vecka sedan vid weekenden på Alskathemmet mycket levande och engagerade framförde i form av en dramatisering. Detsamma kan jag inte göra här nu, men jag skall använda mig av en fantasiberättelse. Så här går den:
Som vanligt var det lång kö på arbetskraftsbyrån. Han fick tumma länge på den köbricka han hade i handen. De som väntat längst satt bara och stirrade tomt framför sig, medan andra, nykomlingarna, rastlöst vankade av och an i rummet.
Äntligen satt han i besöksfåtöljen och formulerade de oundvikliga orden:
- Jag behöver ett arbete av något slag.
Tjänstemannen rörde inte en min, frågade bara:
- Vad hade ni tänkt er?
- Inget speciellt. Jag tar vad som helst.
- Vad har ni för kvalifikationer?
- Egentligen inga alls. Jag arbetade ett tag som fiskare, men sedan…
- Vad då?
- Tja, något kom emellan. Jag har liksom varit på luffen, kan man säga, drivit omkring med några andra i ett fåfängt försök att förändra samhället litet.
- Jaha, en revolutionsromantiker alltså, utan fast punkt i tillvaron - det gör dig minst sagt en smula svårplacerad. I de flesta fall ställs bestämda krav på plikttrohet, erfarenhet, dokumenterad samarbetsförmåga och så vidare. Livet är ingen lekstuga för drällpellar. Den som ska klara sig behöver både målinriktning, vilja och karaktär…Men, nåja, gå till den här adressen och pröva i alla fall.

Mannen tackade och gick till angiven adress, där den oklanderligt blanka dörrskylten förkunnade: PASTORSEXPEDITION.
- Kom in, hördes en bjudande stämma, som svar på hans knackning.
- Jag söker arbete, sade mannen.
- På det viset, sade prosten bakom skrivbordet och fortsatte:
- Det förhåller sig så, min gode man, att vi för närvarande har en besvärande vakans på posten som förste avbytare för kyrkvaktmästaren, men, sade prosten och mönstrade sin besökare, arbetet ställer bestämda krav på god vandel, oklanderligt uppträdande, behagfullt utseende, ja, vårdad klädsel alltså samt gudfruktighet. - Det sista ordet betonades mycket starkt, varefter harangen avslutades med frågan:
- Är ni döpt?
- Nej, svarade besökaren och tillade halvt för sig själv:
- Det blev liksom aldrig av…
- Går ni regelbundet i kyrkan då? undrade prosten.
- Nej, inte så ofta precis, blev svaret.
- Då kan vi nog tyvärr inte ta emot er i vår gemenskap. Som ni nog förstår måste vi hålla styvt på vissa former. Någon ordning måste det vara också i vår kära kyrka. Jag tänker då givetvis på församlingen. Vad skulle församlingsrådet säga om jag anställde er. Ni förstår säkert - eller hur?
Prosten fick inget svar, utan mannen gick bara tyst sin väg, vilket prosten tolkade så att hans ord fallit i god jord och blivit föremål för meditation och självrannsakan.
- - -
Nej, Petrus, om det nu var han, stod sig slätt i anställningsintervjuerna. Både kyrka och samhälle klarar sig bra utan hans tjänster, när de är rörande överens om att krav måste ställas, ansvar utkrävas och jordbundna ordningar upprätthållas. Ingen törs lägga något tyngre ansvar på en vindflöjel som Petrus i den värld som bara godkänner skriftliga meriter och i en kyrka, där bara medlemmar med dop- och konfirmationsbevis och präster med skäggväxt godkänns.
- När låter vi Jesus fråga genom oss: - "Älskar du mig?" - i stället för att själva fråga: - "Har vi papper på dig?"
Kanske behöver vi Petri erfarenhet - en upplevelse av det ögonblick, då förnekelsens brännande skuld tas emot i morgonljuset av Någon, som bara bryr sig om den kärlek som
Han ser leva inne i den som Han möter? Där och ingen annanstans examineras den ring, som hålls samman av gemensam svaghet. Där uppenbaras också den allra djupaste innebörden av vad det betyder att vara FRISTÄLLD.
Friställd att tjäna Gud i våra medmänniskor. "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör? Simon, Johannes son, älskar du mig? Simon, Johannes son, har du mig kär?"
Svaret, det tre gånger jakande svaret följdes av Jesu uppmaning: "Följ mig!"
Jag vill avsluta min predikan med att citera en dikt av författaren Bo Setterlind om vad detta att följa Jesus kunde betyda, den heter Tänd ljus:
Låt intet mörker hindra dig
att söka Ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker.
tänd frihetens ljus i ofrihetens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.

Tänd ljus!
Amen. aHhAN