Predikan: Apostladagen

Karl af Hällström:
Vill du visa den apostoliska tron i ditt liv?
Konfirmationsmässa i Mariagården, Borgå 22.6.2008
Ef 2:19-22; Matt 16:13-19

Detta veckoslut firar vi minnet av flera bibliska personer. Igår firade vi Midsommardagen, som också är känd som Johannes döparens dag. Det finländska folket har höjt mången skål för att fira minnet av denna asketiska absolutist.
Mer lämpligt är det kanske att fira Apostladagen med konfirmation. Dagens texter talar om apostlarnas kallelse och en lärjunges uppgifter, och eftersom både ni konfirmander och vi övriga är kallade att vara Jesu lärjungar, passar det bra att tala om detta idag.

På lägret fick en del av er konfirmander läsa dagens texter och ställa frågor utgående från dem. En del av era frågor skall jag försöka besvara nu. Vi börjar med evangelietexten (Matt 16:13-19).
När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi ... Var ligger Caesarea Filippi? var första frågan. Den staden ligger på ett icke-judiskt område nordost om Galileen, i nuvarande Syrien.
... frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" Vem är människosonen? frågade ni. I Matt använder Jesus ofta uttrycket Människosonen när han talar om sig själv. Ordet kommer från profeten Hesekiel i GT, och betyder egentligen helt enkelt "människan". Jesus uttrycker alltså att förutom att han är Guds son är han också människa.
De svarade: "Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet." - "Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Hur kunde Petrus veta att Jesus var Messias? undrade ni. Petrus och de andra lärjungarna hade redan vandrat med Jesus en tid, och visste att det var något speciellt med honom. Insikten om att Jesus var Messias, den som judarna väntade på och som skulle befria dem från ondskan, hade vuxit i Petrus under den tiden, och nu kunde han uttrycka sin övertygelse i ord.
Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona ..." Vad betyder ordet "salig" i den här meningen? Ordet "salig" betyder ungefär "lycklig" eller "välsignad".
"... ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." Varför skall Jesus ge Petrus nycklarna? ville ni veta. Det som det i första hand handlar om är bikten. Som ni fick lära er på lektionerna, består bikten av syndabekännelse och avlösning, alltså syndernas förlåtelse. Detta har vi fått vara med om också här idag, när vi inledde vår mässa. Detta är den s.k. allmänna bikten; det finns också enskild bikt, som äger rum mellan sex ögon, s.a.s. - närvarande är den som biktar sig, den som tar emot bikten, alltså oftast en präst, och så Gud.
Förresten visade sig ordet "avlösning" vara besvärligt för vissa av er; någon skrev ner det i formen "avslöjning", även om vi avslöjas som syndare redan innan vi biktar oss, och så var det någon som på sant tonårsmanér använde formen "utlösning". Hur annars.
Nåja, det som Jesus säger till Petrus är alltså att Kristus skall bygga sin kyrka på den klippa som är Jesus själv, men som Petrus har fått att förvalta som den ledande aposteln. Den apostoliska kristna tron, som vi skall bekänna om en liten stund, går alltså tillbaka till Jesus. Därför skall dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. "Himmelrikets nycklar", som Petrus skall få av Jesus, är just den apostoliska tron på Gud som Skaparen, Befriaren och Livgivaren, och det är när vi inser att det finns någonting som vi måste befrias från, det som med en teknisk term kallas "synd", som det här med bikt blir aktuellt. Det är genom sin kyrka som Kristus låter möjligheten till syndernas förlåtelse bli förkunnad i denna värld, och det är detta som är makten att binda och lösa. Den som för Jesu skull vill ta emot förlåtelsen för sina synder, blir löst från dem, medan den som inte vill, fortfarande är bunden i dem.

Hur fungerar då detta? Där kommer vi in på den andra texten för idag, episteltexten (Ef 2:19-22). Först era frågor om den också.
[Ni] är [...] inte längre gäster och främlingar ... Vem är inte mera gäster och främlingar? Det är i första hand frågan om de kristna i staden Efesos i dagens Turkiet, men i andra hand också om alla kristna som inte har judisk bakgrund. Det var ju så att Gud först utvalde det judiska folket som sitt folk, men sedan när Jesus kom, så började budskapet om honom förkunnas också för oss som inte är judar. Först stod vi alltså utanför Guds folk och var gäster och främlingar, men numera har situationen ändrats. Paulus fortsätter just med denna tanke:
... utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad ... Var finns "byggnaden"? Nå, det är förstås frågan om bildspråk. Någon gatuadress går inte att ge direkt. Ändå har byggnaden på ett sätt gatuadresser också. En av dem är Slingervägen 1 i Gammelbacka i Borgå; matar du in den adressen i navigatorn hamnar du här i Mariagården.
Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Vad är en hörnsten? Nå, som ordet säger, är det en sten som sitter i hörnet. (Sten, är det du som sitter där borta?) Det är den viktigaste stenen i en murad vägg, för som Paulus skriver:
Genom honom hålls hela byggnaden ihop ... Vad händer efter man drar ut hörnstenen? frågade ni också, och svaret är att väggarna börjar röra på sig och spricka och till sist faller huset samman. Om Kristus är hörnstenen i den här bildliga byggnaden, alltså kyrkan, så faller alltsammans ihop om vi försöker få bort Jesus från systemet. Och det gör vi om vi försöker leva som om vi vore perfekta, hela människor utan behov av förlåtelse. För det har vi. Jag vet med mig själv att jag har behov av att be om förlåtelse, av att ta emot förlåtelse och av att ge förlåtelse - för annars går livet bara ut på att upprätthålla en fasad kring ett inre som är fullt av smärta och mörker. Men med Jesus som hörnsten kan vi som kyrka och som medlemmar i kyrkan - ja, helt enkelt som Guds barn - leva i ljuset såsom Gud är i ljuset. Och tillvaron blir då betydligt lättare. Pröva! Det är det värt!
Genom [Kristus] växer [byggnaden] upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud. Vad är en andlig boning? Nå, en boning är ju ett hem, ett ställe där man bor. Och en andlig boning åt Gud är inte en fysisk kyrkobyggnad som den vi befinner oss i just nu, utan en gemenskap där Gud är hemma. Om vi med Jesus Kristus som exempel och ledstjärna strävar efter att komma närmare Gud och närmare varandra, så blir vår gemenskap en andlig boning åt Gud, ett ställe där inte bara vi trivs, utan där också Gud trivs tillsammans med oss. Och det är ju inte så illa.

Vi kommer om en stund att bekänna vår gemensamma kristna tro. Då använder vi den apostoliska trosbekännelsen, som alltså uttrycker den kristna tro som har apostlarna [...] till grund och som är gemensam för alla kristna oberoende av tid eller plats. Det finns mycket som skiljer olika kristna inriktningar från varann, men det som vi säger i den apostoliska trosbekännelsen är gemensamt.
Och efter att vi har bekänt vår tro, kommer jag att fråga er konfirmander om ni med Guds hjälp vill visa denna tro i ert liv. Detta kan man kalla konfirmationsfrågan. Jag frågar inte om ni lovar att alltid tro fullt och fast på allt detta, för det kan ingen lova. Jag frågar inte heller om ni lovar att alltid visa er kristna tro genom ert levnadssätt, för inte heller det kan någon lova. Det jag frågar är om ni vill visa tron i ert liv, om ni får Guds hjälp att göra det. Och den frågan kan man besvara jakande. Jag utgår ifrån att ni kommer att göra det, eftersom ni nu har kommit hit idag; jag har upprepade gånger uppmanat dem som skulle vilja besvara konfirmationsfrågan nekande att inte handla mot sitt samvete.
De flesta av oss här i kyrkan idag har någon gång ställts inför konfirmationsfrågan. Den som svarar "ja" på denna fråga kommer inte att bli lämnad ensam. Gud hjälper dig. Det hjälper också att söka sig till den kristna gemenskapen, Guds "andliga boning", för då är vi inte längre gäster och främlingar; då är vi inte längre ensamma, utan kan tillsammans sträva efter det goda och meningsfulla livet, livet hos Gud.
Herren vare med er!

Predikan: 4 söndagen efter pingst

Henry Byskata:
"Förlorad och återfunnen"
Dragnäsbäcks kyrka och Trefaldighetskyrkan (Vasa) 8.6.2008
Luk. 15:11-32

Vår värld har alltmer internationaliserats och globaliserats. Via internet kan vi nå hela världen på några futtiga sekunder och leva i s.k. realtid. Via Google, Yahoo eller Wikipedia kan vi få reda på allt möjligt som är värt att veta. Idrotten är internationell. Just nu avslutas i Paris tennisturneringen Paris Open på Roland Garros och de två bästa manliga och kvinnliga tennisspelarna får lyfta stora prispengar. Evenemanget har kunnat följas i TV i ett par veckors tid nu. I går inleddes EM i fotboll, en turnering mellan de inkvalade 16 bästa fotbollsnationerna i Europa. I öppningsmatcherna slog Tjeckien värdlandet Schweiz med 1-0 och favoriten Portugal Turkiet med 2-0. Finland klarade sig inte till slutspel. Europamästerskapen kommer att pågå nästan juni månad ut. Och naturligtvis kunna följas i TV hela världen över.
Men visst har man varit internationella också i våra trakter redan i århundraden, kan vi säga! Här från Svenska Österbotten har många emigrerat till främmande länder i tiderna. Vid förra sekelskiftet var det till Amerika: USA och Kanada. På 1950-talet var emigrationen stor till Sverige. Man emigrerade också till mera exotiska länder: Australien och Nya Zeeland, Sydafrika och Sydamerika m.fl.
Var och en av oss här i Vasa med omnejd kan nästan räkna upp någon släkting som varit eller är emigrant någonstans "over there". För egen del kan jag det också utan svårighet: åren 1901-1906 var min morfar Matts Nygård i Minnesota i USA, närmare bestämt i det lilla gruvsamhället Hibbing, först som gruvarbetare men sedan som brädgårdsarbetare på en såg och som rallare vid byggandet av järnvägen. Sedan kom han hem till Vörå och köpte ett hemman i Karvsor by. Han blev alltså jordbrukare. Det hemmanet sköttes sedermera av mina föräldrar och efter dem av min syster och hennes familj. I dag är gården och jordbruket sålda till en granne i byn. I Sverige har jag flera kusiner i Stockholmstrakten och en morbror utanför Kungsängen i Upplands Bro. Det finns Vasabor och Vasaättlingar naturligtvis också i de övriga nordiska länderna.

Många gånger gick det till litet på samma sätt som i vår predikotext i Jesu liknelse: någon av syskonen, det äldsta oftast, blev kvar på gården och de yngre fick ge sig ut i världen. Troligen gjorde man så att hemmanet och egendomen inte skiftades, men man försågs med en reskassa och kanske litet till. - Fadern skiftade sin egendom mellan sönerna. Den yngste sonen sålde allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land... Som sagt! Fortsättningen blev inte så bra som sonen hade väntat sig. Det var inte ett land, som "flödade av mjölk och honung." "...där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar". "När han hade gjort av med allt, blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd...."

Jesu liknelse har än idag en oerhörd aktualitet t.o.m. i vårt eget välmående land, men i många avseenden ute i det övriga Europa, för att inte tala om den s.k. tredje världen i Latinamerika, Asien och Afrika. Konjunkturerna svänger och ingen kan förutsäga hur utvecklingen kommer att bli... kanske blir det i stället en avveckling.
Sonen hade i varje fall ett arbete, som erbjöds honom. Men det var ett av de lägsta och minst ansedda som fanns för en jude: att vakta svin. För en jude ett synnerligen orent djur!

Denhär texten är en "de tre men:ens text, men med både e och ä. Det handlar om tre män: en far, en yngre son och en äldre son. Det handlar också om textens men, konjugationen "men", som inleder en bisats eller underställd sats.
1) Det första "men" kommer att handla om den yngste sonen, när han hade sjunkit så lågt i sitt förfall som han bara kunde. Han ville få äta av den mat som svinen fick: "men ingen lät honom få något." Då var rörelsen neråt för honom kommen till sin botten. Han kunde inte sjunka djupare. "Då kom han till besinning." Han ville få samma ställning hos sin far som dennes arbetare. De hade åtminstone mat och det nödvändiga för dagen. Han tänkte ut en strategi, som gick ut på ödmjukhet, eller var det äkta ånger?
2) Faderns reaktion vid mötet med den hemvändande sonen står för det andra "men"et i vår text. I stället för förebråelser och kritik möttes sonen av faderns kärleksfulla famn och välkomstkyssar. Kanske någon av er har sett mästaren Rembrandts tavla med motivet "Den förlorade sonens hemkomst"?
Sonen bad ödmjukt om tillgivelse. "Men fadern sade till sina tjänare: ‘Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen´." Och festen började.
3) Här kommer den tredje mannen och det tredje "men"et in i bilden: "Men den äldste sonen var ute på fälten..."
När han kom hem och fick reda på vad som stod på, var hans reaktion mycket negativ. Han tyckte, att fadern varit orättvis mot honom och alltför skonsam mot den oduglige brodern. Faderns kommentar till honom löper risk att klinga för döva öron: "Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men (ja, där har vi faktiskt det fjärde "men"et!) nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen."

Med sin liknelse vill Jesus naturligtvis för sina åhörare och för oss framhäva hurudan hans himmelske Fader är mot oss, hans barn, som går vilse många gånger här i livet. Vi får alltid återvända till fadershuset! Men: har vi alltid generositet nog att unna våra olycksbröder och -systrar detsamma!? Är inte den kungliga avundsjukan, som inte bara är ett fenomen i de övriga nordiska monarkierna, utan lika väl här hemma i republiken Halonen, någonting som verkligen ställer till det för oss?

Jesu liknelse är enkel, lättförståelig, nästan gripande. Det är fråga om ett enkelt budskap och ändå så svårt. Den som vänder om och ber Gud om förlåtelse, får allt överstruket, en plats i Guds församling och himmel.
Far älskar dig, väntar på dig, tar emot dig och ställer till fest för dig!
Och ändå är det så svårt!
Vi vill ju klara oss själva! Bra karl reder sig själv. Det är inte alla gånger så noga med dopets barnaskap hos Gud, det går så lätt att låta konfirmations- eller vigselbibeln damma in på bokhyllan, bönen glöms bort under de solskensfyllda dagarna, i ungdomlig iver, i egen kraft.
Vi behöver komma till besinning, börja inse att det inte hjälper om vi vinner hela världen, men tar skada till vår själ. Vem vill väl erkänna, att han/hon missat hela poängen och meningen med livet? Det är svårt att formulera och uttala orden: "Jag har syndat. Jag är inte mera värd Guds kärlek."

Vägen hem kan bli lång och besvärlig. "Den längsta resan är den in i oss själva", sade Dag Hammarskjöld en gång. Men det är inte omöjligt. Guds fadersöga följer oss. Hans hand kan nå långt. En ton från himlen kan hitta in. En hälsning hemifrån kan bränna som eld, men också värma och leda - "ej bort men hem".

Det var mycket som sonen fick: i stället för dräng blev han barn i huset igen. Det blev så annorlunda än han väntat sig. En Far, som inte grälar eller som man måste lirka med, utan en som skyndar emot en, tar i famn, kysser och visar sina känslor, ställer till fest, ger nya kläder, ring, skor. Det är mycket som vi får, men det kostade Gud Fader mycket. Han måste utge sin enfödde Son för att visa världen sin kärlek. Sonen måste dela vår nöd och betala hela vår skuld och ta på sig syndernas yttersta konsekvenser - för att vi skulle undgå allt och finna en banad väg hem. Det var en helt utblottad, till synes "förlorad" son, som vände hem i döden på korset:
"Det är fullbordat. Fader i dina händer befaller jag min ande."
Det är för hans skull som vi får barnarätt hos Gud. Det är för korsets skull som det finns förlåtelse för alla synder.
Nya kläder: Kristi rättfärdighet och helighet.
Ring: med Fars bomärke, vi hör ihop med honom. Guds Ande tar sin boning i den som tror.
Skor på fötterna: en ny villighet att gå dit Far sänder och göra vad Far vill.
En ny gemenskap. Visst träter man där också, och Far kan inte förstå att ett barn kan se med misstro på ett annat. Han säger: "Allt mitt är ju ditt." Kan du önska dig något mer?
Och ändå är allt detta ju bara en försmak: hemma blir vi aldrig här på jorden. Här är mötesplatsen, där Far finner sina förlorade barn och iklär dem de nya kläderna, men sedan för Han dem uppför trappan, in i själva Fadershuset med de många boningarna och den stora eviga glädjefesten! Där fattas inget!

Skall du och jag vara med då? Gud det give! Möjligheten finns för Fars förbarmande kärleks skull. Allt har han gjort och gör han för dig och mig! Han vill göra allt för att vända dig helt till Honom och rusta dig både för arbetet på hans åkrar och för festen hemma i Hans himmel. Amen.

Låt oss be:
Herre, låt mig slänga alla mina invändningars "men", när Du kallar mig, när Du sluter mig in i din älskande Fadersfamn. Här är jag - nu - och vänder inte dig ryggen, utan mitt ansikte. Förbarma Dig över mig. Herre, förbarma Dig. Amen.

Predikan på 3 sönd e Tref

Karin Långström Vinge:
Längtan och förankring
Predikan 8.6.2008

Idag vill jag ställa dig frågan: Vad längtar du efter? För några av oss är det kanske som vanligt vädret som är det centrala, vi längtar efter regn som kan återuppliva våra gräsmattor och ge liv åt sköra, nyplanterade sommarblommor.
Jag kan också längta ut till havet – låta havsdofter av tång och salt möta min längtan ut mot friheten och oändligheten.
Somliga längtar efter lugn och ro. Sitta på uteplatsen med en kopp nybryggd kaffe och en skål färska jordgubbar inom räckhåll… för mig symboler för det goda livet.
Ja, det är mycket man kan längta efter. Kanske också ett tillstånd av Lagom, där ingenting är varken för mycket eller för lite, jag är varken överhettad eller förfrusen, jag har varken för mycket eller för lite på "att göra"-listan, och jag har en lagom avvägd dos av frihet och ansvar.

Jesus berättar om längtan den här söndagen. Nu är det ju sällan lagom när Jesus berättar. Det är ofta antingen eller, svart eller vitt.
Sonen som tog med sig föräldraarvet och stack i väg för att uppleva vad det var han längtade efter, kunde inte nöja sig med att båtluffa i Medelhavet eller hälsa på släktingar i Främre orienten.
Nej, ett liv i utsvävningar var vad det handla om, för att riktigt ge kontrast åt det liv som hemmasonen hade valt, eller som kanske hade valts åt honom, för inte verkade han helt nöjd med sin situation. Även om han hade jobbat på familjens gård i alla år och aldrig gjort något fel, hade han förväntat sig något annat. Aningens mera uppskattning.
Men frågan är - vem är egentligen mest förlorad: den som kastar tärningen och vågar följa sitt hjärta, eller den som stänger in sig själv i rädsla och kväver sig själv i misstänksamhet mot dem som vågar hoppa på bussen för att se och uppleva något annat, testa gränser och vidga vyer.
För det är ju inte det faktum att den yngste sonen reser iväg som blir problemet i Jesu liknelse. Hela bibeln är full av resor. Sara och Abraham gav sig av, hela Israels folk gav sig av – och den ökenvandringen kom att vara i 40 år. Och varken Johannes Döparen, Jesus eller Paulus var personer som gick hemmavid och krattade grusgångarna precis.
Men de båda sönerna i berättelsen har förlorat något, eller så längtar dom efter något dom aldrig har haft. Vad är det? Självkänslan? Självbilden? Relationen till Gud?
Jag tänker på vad det är som skiljer mina förtorkade lobelior i rabatten från de fantastiska pioner som blommar i all sin prakt bara två meter därifrån. Och det måste vara förankringen.
Pionerna har kraftiga rötter som tål motgångarnas torka, som har liv och drivkraft av sig själva utan att någon annan, dvs jag, kommer med livsuppehållande vatten och gödning. Pionen har kontakt med den livgivande källan och kan blomma ut i all sin kreativitet.
Så sitter den yngste sonen, utfattig och lika inspirerad som en kruka med utblommade penséer. Och den äldste sonen står och känner sig som en skål härliga jordgubbar som ingen vill ha.
Hur löser vi det här?

Tillbaka till längtan. Längtan har ett ursprung. Vår längtan efter godhet, mening, skönhet, friskhet är djupt nedplanterad i oss. Vi minns berättelsen om Edens lustgård som var en plats tänkt för oss människor.
Paradiset med lugnet att vara i och den rena luften att andas. Den perfekta tillvaron. Men det begrep vi inte. Vi trodde oss kunna få allt, vi trodde oss kunna vara Gud. Människan åt av Kunskapets träd och förlorade därigenom vår access till Livets träd.
Men vi slutade aldrig att längta efter Gud. Och Gud slutade aldrig längta efter oss. Längtan är ömsesidig, men det är kanske inte alltid är så att vi förstår att det är Gud vi längtar efter och behöver.
Den jag kallar "Gud", som har ett tydligt ansikte i Jesus Kristus, kanske andra kallar "meningen med livet", "livet självt", eller "godheten".
Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land, skriver Tore Littmarck i en av sina psalmer.
Profeten Jesaja beskriver ett liv i sorg, men det ska vända – trösten ska komma. Våra kroppar ska få nytt liv – som det friska gräset. När då? I mötet med Gud själv, som beskrivs som en mor som tröstar sitt barn, gungande på knät.
I Första Petrusbrevet beskrivs i dramatiska former kampen mellan det goda och det onda. Det onda ges form av ett rytande lejon som söker efter någon att sluka. Men Gud är den som sörjer för oss, upphöjer oss när tiden är inne, och han är den som man kan kasta alla bekymmer på.
Så möter vi i evangelietexten Fadern som står på verandan och spanar efter sina barn.
Glädjen är enorm, och Gud låter sig inte nedtryckas av den hemmavarandes misstänksamhet. Blir föräldrars kärlek kanske mindre i takt med att syskonskaran utökas?
Båda sönerna får hjälp att komma vidare med sin brustenhet, får hjälp att se sig själva som dom personer dom är skapade till att vara. Dom blir bekräftade i sin tillhörighet till varandra. Bort med rastlöshet och frustration. Nu är det fest och gödkalven ska slaktas!
Längtan efter frihet och oändlighet står inte i motsats till livet med Gud.

Anders Frostenson formulerar det bra i sin strandpsalm:
"Vi vill den frihet där vi är oss själv, den frihet vi kan göra något av. Som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem."
Amen.

Predikan 2 söndagen efter trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Predikan 1.6.2008

Bo Setterlind har skrivit så här:

"Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler!
En gång hörde jag mästaren spela på bara två strängar.
Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument.
Hymn efter hymn, visa efter visa, utkristalliserad smärta.

Och jag visste: Den fiolen var jag!
Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på - men i hans händer dög jag!"

"Kallelsen till Guds rike", är det kyrkliga temat för den här söndagen. Och jag tänker att det centrala är den som kallar, och oss som är kallade. För det är vi - samtliga. Någon kallar - följ mig! Följ med och se att det finns något, en värld utöver den vi ser, som ger vardagen ett återsken av himlen... som trotsar ytligheten och kallsinnigheten.
Kallelsen till Guds rike tror jag handlar om Guds längtan efter oss, Guds längtan efter att världen ska bli hel och bra, och att människan och naturen ska komma i balans.
Och Gud vet vad vi behöver. Det nödvändiga: goda vänner, mat på bordet, någonstans att sova. Vi behöver rent vatten, kanske också en bukett nyplockade syrener på bordet och att ta igen oss en kvart med en mugg kaffe i handen när vi klippt gräsmattan.
Men vi behöver också någon som ger ansikte åt godheten, den gudomliga kärleken och den yttersta meningen: och honom - Jesus Kristus - sände Gud. Vi läser berättelserna om honom i Bibeln. När han kallade människor gick det rätt handgripligt till. Han bad fiskare att lämna sina nät. Han fick syn på människor och bad dom att följa honom.
Gud håller inga anställningsintervjuer. Gud bryr sig inte om vad vi hade för gymnasiebetyg, vad vi har för årsinkomst eller vad vi har för bil stående på garageuppfarten. Paulus förtydligar:
"Tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam."
Gud vill ha med oss i sitt lag, oavsett hur vår dagsform är. Och Gud vill ha med ALLA. Var och en av oss har en uppgift, ett kall. Några av oss är bra på att vara i framkant, göra mål och snabba avslut. Andra av oss är bra försvarare och målvakter, andra är goda coacher och hjälper oss att orka några minuter till, ja, hela matchen igenom. Andra är dom som snabbt springer in på plan när någon blivit hårt knuffad, eller trampat snett. Och så finns det naturligtvis dom som är bra på att sitta bredvid och ha åsikter om alltihopa.
Så är det i ett handbollslag, och så är det i verkliga livet också. Det finns ingen som inte behövs i Guds rikes lag. Det finns ingen som inte behövs för att världen ska bli lite bättre, det finns ingen som Gud inte lovar sin kärlek till.

Men det finns människor i omgivningen som stör sig på Jesus. Genom sitt sätt att se på människor (som lika värda) upprör han en del, och ger nytt hopp åt andra. Då som nu finns det grupper av människor som har hög status, som sätter trenderna och bestämmer vad som gäller. I vår tid är det kanske näringslivets företrädare, personligheter i reklamtevekanaler eller kvinnomagasinens redaktörer.
På Jesu tid hade religiösa företrädare hög status. Evangeliernas författare har utsett fariséerna till symboler för det ofta kärlekslösa och uträknande etablissemanget. Det fanns inte bara höjdare utan också förlorare. Klassamhället har alltid funnits. Förlorarna kallas "syndare". "Tullindrivarna" var dom som arbetade med att driva in skatt till ockupationsmakten Rom, alltså opålitliga landsförrädare. Båda grupperna är utpekade som folksamlingar man inte ska ha något att göra med om man själv vill framstå som en respektabel person.
Evangelieförfattaren Markus berättar sen om middagen hemma hos tullindrivaren Levi. Jesus har blivit inbjuden, tackar och tar emot. Han bryr sig varken om ryktesspridningar eller social status. Han upprättar. Och etablissemanget blir förbannat.
Varför bryr sig Jesus om såna personer? Måste Jesus verkligen vara så..pinsamt…generös? Jag anar den ironiska tonen i Jesu reaktion. "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare."
Och den som kritiserar Jesu godhet vet att alla människor är rättfärdiga, och samtidigt syndare. Det finns plats, och Gud kallar inte människor som är kompetenta, utan dom som är villiga. Sen utrustar han oss. Och om vi inte alltid tycker att vi räcker till, så är vi sannerligen i gott sällskap.
Sara och Abraham var gamla.
Kung David var deprimerad.
Lärjungarna fick panik efter Jesu död och låste in sig på vinden.
Paulus hade ont i ryggen.
Lydia, Maria Magdalena och dom andra kvinnorna var just kvinnor, och det innebar allvarliga inskränkningar i friheten på Jesu tid.
Petrus var inte alltid den som orkade stå för sina åsikter. Ändå var han klippan som Jesus grundade sin kyrka på.
Men alla hade dom en självklar plats i Guds rike. Här är det aldrig kört.

"Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler!
En gång hörde jag mästaren spela på bara två strängar.
Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument.
Hymn efter hymn, visa efter visa, utkristalliserad smärta.
Och jag visste: Den fiolen var jag!
Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på - men i hans händer dög jag!"

Amen